Etikettarkiv: problem

Målbilden

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg kontinuerligt här. Det beror absolut inte på skrivkramp, utan snarare på brist av tid och möjlighet att kunna sitta den stunden det tar att skriva. Och det är precis det jag nu kommer att ta upp. Men innan jag övergår till ämnet vill jag betona att jag är ingen psykolog, har aldrig professionellt arbetat med personlighetsutveckling eller liknande, ej heller deltagit i liknande aktiviteter. Det jag skriver baseras enbart på mina egna erfarenheter, och de må vara helt uppåt väggarna, men för mig är de värdefulla.

Ni som läst tidigare inlägg av min blogg vet att jag genomgår en resa. För er som inte läst det, så kan jag kortfattat sammanfatta det med att jag har haft ett mindre helvete. Jag tror det räcker så. Mitt i all den bedrövelse som var, bestämde jag mig ändå för en sak – jag ska komma tillbaka! Jag skapade mig en målbild och gjorde den konkret. Jag har ett mål, ett tydligt mål. I och med det har jag hela tiden, med målet i sikte, att ta ställning till val jag ställts inför.

Jag hade förmånen att lyssna på Yannick Tregaro för ett antal år sedan, och hans version av Kajsa Bergqvists comeback (vid tillfället var han tränare för henne). Det jag fascinerades av var att, trots alla motgångar hon mötte, så gav hon aldrig upp sitt mål. För det är just det, att inte vika efter för motgångarna för att uppnå den målbild man skapat.

I den stund man skapar sin målbild, skapar man också den vägen man skall ”gå” för att nå målet. Det blir som en steg-för-steg instruktion i ens medvetande. Vägen man skapar är självklart hypotetisk och ideal. Det finns inget annat att utgå ifrån. Att i utgångsläget bygga en massa ”om” och ”men” som hinder är rent kontraproduktivt, och leder inte till att man kämpar för sitt mål. Bestäm dig! Dit ska jag!!! Det svåra är dock att när man möter motgångar, glömmer man lätt den målbild man byggt upp. Fokus hamnar istället på det hinder motgången har skapat.

Jag utgår självklart från det jag själv har upplevt, och hur jag själv har jobbat med min målbild, samt hanterat de motgångar jag stött på under vägen. Resan har inte på något sätt varit enkel, men det har heller inte varit outhärdlig. Det som gjort den uthärdlig har just varit att jag hela tiden varit fokuserad på mitt mål. Resan är ännu inte över, även om många av mina delmål har uppfyllts. Ett är till exempel att jag inom kort är tillbaka i arbetslivet. Det är i sig en viktig milstolpe, och en förutsättning för att mitt slutgiltiga mål skall uppnås. Steg för steg närmar jag mig det.

När jag mitt i en uppslitande vårdnadstvist samtidigt förlorade min yngsta dotter, och kort därefter förlorade mitt arbete, nådde jag botten. Jag hade inte råd att bo kvar i den lägenhet jag då hade, och rasade precis ihop. Det tog en tid innan jag själv förstod hur illa det var, och tog tag i det. I den stunden konkretiserade, och visualiserade jag min målbild. Tidigare hade jag bara en diffus önskan om vad jag vill uppnå. Jag skapade i mitt medvetande varje steg jag måste ta på min resa tillbaka för att nå målet. För min omgivning kanske det kunde tyckas irrationellt och ologiskt i vissa val jag gjorde, men inom mig hade jag en noga uträknad plan. Och en så länge följer jag min plan till punkt och pricka.

Jag har under resans gång många gånger blivit ifrågasatt. Att jag sedan envist hållit fast vid min plan har nog till viss del retat en del i min omgivning. Jag har också många gånger fått goda råd om saker jag kan göra. Dessa råd har jag självklart lyssnat på och värderat, men om jag skulle följa dem hängde på om de var förenliga med den plan jag hade skapat för mig själv. En som tidigt förstod min plan var faktiskt handläggaren på arbetsförmedlingen, vilket samtidigt förvånade mig.

Hur jävligt jag än hade det så tvivlade jag aldrig på min egen förmåga. Troligtvis kommer det fler motgångar på vägen, men eftersom jag bevisligen har kunnat övervinna tidigare, kommer också dessa övervinnas på ett konstruktivt sätt. Jag kan inte glömma ett talesätt jag först fick höra då jag gjorde lumpen – ”du klarar av mer än tre gånger mer än vad du själv tror, och tio gånger mer än vad din mamma tror”. Jag kan inte annat än att instämma att det faktiskt förhåller sig så. Ser jag tillbaka på vad jag har gått igenom förundras jag över att jag fortfarande står på benen…

Annonser

Var inte skeptisk

Jag ska nu berätta en sann historia som jag har burit med mig länge och alltid kommer att göra. Historien i sig är inte så intressant, men lärdomen från den är verkligen i mitt tycke intressant. Det handlar om hur vi som människor ibland kan vara oförstående för de misstag vi gör, och de faktorer som får oss att göra misstag, i de flesta fall omedvetet.

Händelsen utspelar sig hos en exklusiv brittisk biltillverkare. De har små volymer och varje bil är specialbeställd av en kund. Jag behöver inte nämna vilken biltillverkare det är, men James Bond körde många av deras bilar i filmerna… I vilket fall så ställdes enorma krav på yrkesskicklighet hos de anställda. Det gällde allt från sadelmakare, plåtslagare, och lackerare. Kunden har beställt en exklusiv bil som den sedan skulle hämta vid fabriken och då måste allt vara perfekt (med tanke på priset).
Det visades sig dock, att trots den yrkesskicklighet som fanns, att vissa bilar hade ”blizzters” eller blåsor i lacken efter lackering. Detta skapade stora problem och merarbete för lackerarna, men man löste det. Men eftersom merarbetet blev så stort så undrade man vad det berodde på. Lackerarna i måleriet hade en mycket lång yrkeserfarenhet, och var högt ansedda på företaget eftersom de skapade den unika lack som bilen stod för, så man var förundrade över att detta problem kunde uppstå. Lackerarna själva visste inte… De gjorde alltid som de brukade göra, och i de allra flesta fall med toppresultat.
Problemet växte sig för stort, och företaget valde att ta in någon utifrån att titta på problemet. Så in kommer en person, ingen erfarenhet av lackering, och ska syna vad de yrkesskickliga, stolta lackerarna gör. Jag behöver nog inte nämna att denna person möttes med enorm skepsis. Men den jobbade på, observerade, samlade in data, och analyserade. Totalt okunning kring måleriets och lackeringens konst, kom han fram till en analys. För det visade sig att de bilar som hade blåsor i lacken, målades och lackerades under sommarmånaderna. Fabriken bilarna byggdes i var gammal, men målerihallen var stor och luftig, med mycket ljusinsläpp, dock ingen AC. Så för att få en dräglig arbetsmiljö öppnade de yrkessickliga och högt värderade lackerarna portar och fönster i lokalen för att få svalka, vilket i sig medförde att små dammpartiklar hade fritt inträde i lokalen. Det var dessa som skapade problemet. Lösningen blev att installera ett AC-aggregat med filter, vilket var en obetydlig kostnad jämfört med alla omarbeten av lacken på bilarna.

Så varför berättar jag detta? Jo, för det spelar ingen roll hur skickliga eller duktiga vi är på något. Vi kan omöjligt ha kontroll på allt som påverkar oss i det vi gör. Vi är inte medvetna om de misstag vi gör, om ingen påtalar dem för oss. Att vara bra på något betyder inte att man är komplett i det man är bra på så länge man inte kan vara lyhörd för de misstag man kan göra.

Min lärdom är i alla fall att jag må vara bra på mycket, men jag lyssnar mer än gärna på andra kring det jag utför, och bemöter dem aldrig med skepsis för att de inte är lika kunniga som jag. För det är just det, de kan se det jag inte ser.