Etikettarkiv: jämställdhet

Då var det det här med jämställdhet igen…

Jag ställer mig frågan, varför ska vi pappor som kämpar i vårdnadstvister få höra att vi ska inte klaga med tanke på hur diskriminerade kvinnor är annars? Till er kvinnor svarar jag att jag mycket hellre tar er kamp än den som jag själv har just nu.

Jag håller med om att allt i vårt samälle inte är jämställt. Jag har fortfarande svårt att förstå varför t ex en sjukhusfysiker har mycket bättre betalt än en sjuksköterska, trots likvärdig utbildning och ansvarsområde. Det finns många fler exempel där kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, och för mig är det fullkomligt orimligt att det skall vara så.

I förra veckan hade TV4 morgonnyheter ett kort inslag där en advokat svarade på tittarfrågor angående pappors svårigheter i vårdandstvister. Jag såg det i efterhand, och kunde i samband med det också läsa de kommenterar som kommit in. Och självklar slog det mig att övervägande delen handlade om ”varför klagar papporna när det är så illa för oss kvinnor”. Advokaten som satt i studion var i mitt tycke riktigt bra, och gav en bra nyanserad bild hur det faktiskt ser ut inom det familjerättsliga området. Hon hänvisade bland annat till ”kontinuitetsprincipen”. Detta begrepp finns inte i någon lagtext, men har mer eller mindre blivit en praxis. I grunden är principen bra, men kan i en del fall bli kontraproduktiv, och då i de fall man pratar om jämställdhet. I korta ordalag handlar det om att barnet inte skall utsättas för stora förändringar i sitt unga liv. I säg bra, men det får konsekvenser, inte bara för den enskilde föräldern eller barnet, men också för den samhälleliga synen. Problemet uppstår när ”kontinuitetsprincipen” tillämpas, då den bygger på att mamman, dels på grund av amning och första anknytning, och dels på att de historiskt och kulturellt har tagit större ansvar för barnen de första levnadsåren. Mammans biologiska försprång går inte att förklara bort, men resten ligger i samhällets attityder. För rent krasst, varför är kvinnors löner lägre än mäns? Främsta orsaken är att kvinnor stannar hemma med barn och tar hand om hemmet. Det vill jag ändra på. Det finns inget som säger att vi män inte skulle kunna klara uppgiften att vara hemma med barn och sköta hushållet, lika mycket som kvinnor skulle kunna göra en yrkesmässig karriär.

För mig är ekvationen ganska enkel:
Kvinnor har lägre löner än män = jobbar mindre för ett ta hand om barn och hushåll, tar ut mer föräldraledighet, och där med borta från arbetsmarknaden
Män har svårt i vårdnadstvister = kvinnorna har huvudansvaret för barnen i unga år, är föräldralediga med barnen och hemma.

Ska men nå jämställdhet, och få fler män att vara hemma med sina barn, skall man skrota begreppet ”kontinuitetsprincip” och se alla föräldrar, oavsett kön, lika kapabla att ta hand sina barn.

Manlig feminism

Det låter som en paradox… Men varför skulle det vara det? Feminismen är för mig uttryck för att tillerkänna alla människor samma värde oavsett kön. Egentligen skulle mermedmänsklighet vara ett lämpligare ord, men det skulle antagligen bli för långt att använda i olika sammanhang.

Som sagt, för mig innebär feminismen att vi ser på våra medmänniskor på lika sätt oavsett deras kön. Vi dömer inte utifrån kön. Jag kan inbland bli dömd utifrån att jag är en man, vilket gör mig oerhört upprörd, för det är inte alltid som jag känner mig just som en man. Bara för att jag ibland skulle kunna tänka ”kvinnligt” så vill jag inte bli ifrågasatt för det. Hur jag tänker och känner tillhör min personlighet som människa och inte för att jag har visst kön.

Vi föds till vårt kön. Det är inget vi själva har valt. Men vi föds inte med förmågor, de ärver vi socialt. Det finns inget som heter genetiska förmågor, med ett par undantag. Kvinnan har förmågan att bära ett foster och amma ett barn. De förmågorna saknar männen, men det är det enda som skiljer. Jag kan i alla fall inte hitta någon förmåga hos mannen som en kvinna skulle kunna sakna. De förmågor vi lär oss, gör vi genom att interagera med andra människor, som våra föräldrar, och andra i vår absoluta närhet. När vi blir äldre påverkas vi av kamrater och media. Oavsett kön, utsetts vi för samma exponering. Så baserat på det, varför skulle vi behandlas olika?

I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet. Vi har också i stora delar av lagstiftningen gjort den könsneutral. Bland annat har vi en diskrimineringslagstiftning, som är rätt unik. Men likafullt kvarstår vissa skillnader. Devisen ”lika lön för lika arbete” har ännu inte helt infriats. Likafullt har en sjukhusfysiker betydligt bättre betalt än en sjuksköterska trots likvärdig utbildning och kompetensnivå. Skillnaden är att det är företrädesvis män som är sjukhusfysiker, och kvinnor som är sjuksköterskor.
Inom familjeområdet råder fortfarande skillnader, som befäster könsroller snarare än att öka jämställdheten. Ett praktexempel är att en ogift man som är förälder till ett barn inte tillerkänns gemensam vårdnaden om det barnet, såvida inte kvinnan frivilligt går med på det. Det är en mycket förlegad fördom att mannen inte har en förmåga att ta sitt ansvar för sitt barn, vilket inte är förenligt med feminismens tankesätt. Så visst finns det mycket kvar att jobba med! Men det tar tid att arbeta bort fördomar, men man ska aldrig ge upp!

Jämställd manlighet?

Jämställd manlighet är ett motsägelsefullt begrepp! Bara orden manlighet och kvinnlighet skapar en polarisering mellan könen som befäster ojämställdheten. Och det är här problemen uppstår enligt min mening. Det går inte att prata om manligt och kvinnligt, OCH samtidigt vara jämställd. Pelle Billing släppte i dagarna sin bok Jämställdhetsbluffen och den finns att beställa här: http://www.pellebilling.se/bestall-min-bok-har/
Jag har själv ännu inte läst boken, och kommer beställa den så fort jag får möjlighet, men han pekar på en viktig sak som jag vill betona. I jämställdhetsdebatten glöms mannen bort, och det som kan anses vara ”mansfrågor”. Just att vi använder uttryck som manligt och kvinnligt beteende gör att vi i jämställdhetsdebatten placerar in de beteenden som negativt inverkar på jämställdheten till ett specifikt kön, och då i de flesta fall det manliga. Hur är det möjligt?

Vad är det som är manligt och kvinnligt?
Här har vi vårt kulturella och sociala arv att skylla. Olika typer av beteenden har genom tiderna generellt titulerats manliga eller kvinnliga. Jag kan räkna upp ett antal beteenden, och ni som läsare kan enkelt placera in dem som manliga eller kvinnliga:
Aggressiv, kärleksfull, öm, hotfull, ansvarstagande, handlingskraftig, bestämd, vårdande, förstående, egoistisk, altruistisk, stark, svag, utåtagerande, känslosam, dominant… Jag kan göra listan lång… Gör två kolumner, en manligt och kvinnligt, och placera in de beteende jag precis nämnt under dessa rubriker. Eller? Ska ni verkligen göra det? Fundera?

 

 

Vad jag radade upp var MÄNSKLIGA beteenden! Beteenden som inte har något som helst att göra med vilken könstillhörighet man har. Men vi har en vana att placera in vissa beteenden som manliga och kvinnliga, och det försvårar jämställdhetsdebatten. Man får absolut inte tro att beteendena är genetiskt betingade. Däremot finns det genetiska skillnader mellan könen, det går inte att förneka. Dessa skillnader måste accepteras men inte förstärkas. Den mest uppenbara skillnaden är att kvinnor har den underbara förmånen att bära barnet i sin kropp i nio månader, vilket många av oss män som är föräldrar gärna också hade få gjort. Men det är också en skillnad som gärna förstärks och används mot mannen, just därför att han inte burit i sin kropp. Vi som män uppmanas dela föräldraledigheten, men vi kan inte rent biologiskt dela graviditeten. I det här fallet är sjöhästar mer jämställda än oss människor.

Egentligen skall man prata om icke-manligt och icke-kvinnligt. Fundera på vad ett icke-manligt beteende är, och vad ett icke-kvinnligt beteende är? Är en kvinna icke-manlig och vice versa?

Som svar på rubriken säger jag att jämställd manlighet är att vara kvinnlig, och att en kvinna visar manlighet!

Föräldraskap, uppfostran och jämställdhet

Jag har en tonårsdotter, med allt vad det innebär. Jag har också en tvåårig son, med allt vad det innebär. De båda är i åldrar som kan vara smått påfrestande på mig som förälder. En tonåring som håller på att frigöra sig från sina föräldrar, och tar sig egna friheter. En tvååring som testar gränserna i sin iver att utforska allt och lära sig mer. Nog kan det uppstå konflikter mellan mina barns vilja och vad jag anser vara bäst för dem. Fullt naturliga och nödvändiga konflikter, som är en enormt viktig del i deras uppfostran. För nu ska jag prata om barnuppfostran och jämställdhet, inte bara mellan mannen och kvinnan, utan också mellan föräldrarna och barnen.

I Danmark, Sverige och Norge (och även i många andra länder) kan man inte diskutera barnuppfostran utan att nämna Jesper Juul, den danske familjeterapeuten som på 90-talet fick en enorm genomslagskraft med sin bok Ditt kompetenta barn. I den boken gjorde han upp med med gamla värderingar och normer kring barnuppfostran, som fram till dess byggt på auktoritet. Han förespråkade en icke-auktoritär uppfostran byggd på jämställdhet. Tyvärr har hans idéer i vissa fall övertolkats och missbrukats. Hans syn på jämställdhet var att barnens vilja har lika stort värde som föräldrarnas vilja, och skall därmed respekteras på samma sätt. Vi som föräldrar måste respektera barnens vilja, men vi behöver nödvändigtvis inte tillgodose deras vilja. Övertolkningen kunde resultera i att barns vilja fick ta överhand, och den uppfostran som de fick byggde nästan uteslutande på deras egen vilja. Föräldrar undvek att ta konflikter för att inte underställa sina barn sina barn sin ”auktoritet”. Men det var inte riktigt så Jesper Juul menade. När det gäller missbruket av hans idéer så berör det den påstådda skillnaden mellan mannen och kvinnan i föräldraskapet, där mannen står för det auktoritära, som han i sina teorier tar avstånd i från. Här har de som missbrukat hans teorier polariserat det manliga och kvinnliga föräldraskapet, vilket inte alls var hans avsikt. Snarare förespråkade han ett jämställt föräldraskap också mellan könen, där deras viljor och åsikter ska få ha lika stort värde som barnens.

Förmågan att känna sitt barn, respektera barnet, lyssna på barnet, känna empatiskt med barnet och kunna kommunicera med barnet sitter inte i könet och är inte genetiskt. Det är en socialt betingad inlärning hos oss som föräldrar, helt könsneutral. Det är vårt sociala arv och förmåga, som vi som föräldrar är skyldiga att förmedla till våra barn.

Men jämställheten då? Hur är det med den? Hur jämställda är män och kvinnor i sitt föräldraskap?
Den kunde vara bättre… Ser man på hur många pappor som tar ut sin föräldraledighet så är den fortfarande skamligt låg även om siffrorna pekar uppåt. Jag tror heller inte det är en bra politik att tvinga pappor att vara hemma med sina barn, utan det ansvaret måste de själva känna att de har. Jag var föräldraledig med min dotter halva tiden, och det var en fantastiskt tid. Ingen karriär världen skulle kunna ersätta den tiden.
Samhället, i form av politiker, arbetsliv, myndigheter och organisationer förespråkar jämställdhet mellan kvinnan och mannen även när det gäller föräldraskapet, men tyvärr haltar det en hel del. Fortfarande bedöms mamman som den mest lämpliga att uppfostra barnen i många fall, baserat på de fördomar som Jesper Juul förkastade.

Här brister fortfarande jämställdheten…. Än en gång, vår förmåga att respektera våra barn, känna barnet, vara empatisk, och kunna kommunicera, sitter inte i våra kön, utan bara i våra huvuden. Likafullt, de gamla fördomarna lever kvar i vårt rättssystem (Föräldrabalken och Socialtjänstlagen), socialtjänsterna runt om i landet, och inte minst bland kvinnojourerna.

Ja, jag är man, och jag uppfostrar mina barn efter mina sociala värderingar, mina egna erfarenheter från min egen uppfostran av min mamma, och vad jag själv lär mig av mina barn. Hade jag varit en kvinna hade jag uppfostrat dem likadant!