Två år sedan

Igår var det två år sedan in dotter, Mercedes, blev påkörd av en rattfyllerist och omkom. Hon hann inte fylla två år. Hon hade hela livet framför sig, men en berusad, narkotikapåverkad man, utan omdöme, hade satt sig i en bil och körde en vansinnesfärd som slutade på den trottoar där Mercedes befann sig på. I det ögonblicket tog många människors liv en vändning. Mercedes liv tog slut, men alla vi andra som älskade henne, som stod henne nära, för oss blev inte livet detsamma igen. Inte heller för gärningsmannen, Robert Cseh, kommer livet bli detsamma, förhoppningsvis. Han släpps fri i dagarna nu efter att ha avtjänat två tredjedelar av det straff Högsta domstolen fastställde. 3 år för grovt vållande till annans död. Maxstraffet är tio år för det brottet, och jag undrar fortfarande vad som krävs för att en domstol skall utdöma den påföljden. Hur många fler skall behöva dö av berusade bilförare innan man inser att bilen, lastbilen eller bussen är ett dödligt vapen?

Jag kan inte få tillbaka Mercedes hur mycket jag önskar det. Hon finns inom mig hela tiden likafullt. Den korta tid jag fick med henne har berikat mitt liv mer än någon kan ana. Samtidigt kan jag känna en oerhörd saknad. En saknad över att inte få uppleva hennes skolgång, skolavslutningar, hennes födelsedagar, julen, midsommar och bara de stunder då hon låg och pillade mig i håret tills hon somnade. Just den saknaden vill jag inte att någon annan förälder skall få uppleva.

Jag kan tycka att straffet Robert Cseh för var för lågt. Att det inte blev längre var för att domstolen inte kunde bevisa det som juridiskt kallas likgiltighetsuppsåt. Här är en uppenbar lucka i den svenska lagen. Att dricka sig berusad, för att sedan sätta sig i en bil, är inget annat likgiltighet inför de risker man utsätter sig själv och sin omgivning för.

Kvällsposten uppmärksammade händelsen i Rydaholm:

http://www.expressen.se/kvp/dodade-ettarig-flicka–nu-slapps-rattfyllot/

De artiklar som publicerades var nyanserade och bra, och jag hade en dialog med journalisten Lars Klint innan publicering. Jag är tacksam över Lars arbete att uppmärksamma denna problematik. För mig ger det ro att låta livet gå vidare. Det är inte bara jag som är upprörd över det som hände.

Det går inte att behandla bort en sorg efter ett förlorat barn, man kan bara lära sig leva med det. Sorgen är kronisk. På samma sätt går det inte behandla bort alkoholism, men man kan lära sig att hantera den. Lära sig att inte utsätta sig själv och andra för livsfara. Två år är för kort tid för det. Men jag kan bara hoppas på att Robert Cseh tagit all den hjälp kriminalvården har till sitt förfogande, och aldrig mer sätter sig berusad i en bil igen. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan förlåta honom… Att han bevisar sig vara en nykter alkoholist, och också arbetar aktivt för att motverka det som han själv orsakade.

Demoraliserande sysslolöshet

De senaste veckorna har varit en hiskelig berg-o-dalbana. Jag hade blivit förvarnad, men att det skulle bli så som det har varit hade jag inte kunnat föreställa mig. Vissa dagar sov jag 20 timmar i sträck, för att sedan en annan dag, vara hyperaktiv och bara behövt sova fyra timmar. Jag berättade detta för läkaren på återbesöket häromdagen, och fick då det lugnande beskedet att medicinen börjar ge effekt. Det dröjer ytterligare ett par månader innan full effekt uppnås, men mina förhoppningar att mycket annat kommer lösa sig med tiden, så behovet av medicin minskar.

En sak är sysslolösheten. Jag vill JOBBA och känna mig meningsfull. Jag märker att jag mår mycket bättre när jag har ett åtagande att göra. Jag känner mig också oerhört motiverad. Den känsla jag har nu är att jag KAN! Detta nämnde jag också för läkaren, och det såg hon som ett mycket gott tecken. Men likafullt är sysslolösheten demoraliserande. Och nu kommer vi till ett moment 22… För att söka jobb måste man känna sig motiverad. Helt klart är jag det! Men att vara sysslolös sänker också motivationen. Hur mycket jag än försöker ruta in dagarna, så räcker det inte till. Det är inget som får mig att gå upp på morgonen, mer än ”bara” mig själv…

Så, ge mig ett jobb! Ni får en mycket motiverad medarbetare, som förvisso har haft det tufft, men som fick läkarens ord på att jag nu har en stark framtidstro.

Klumpen som försvann

I morse var jag på ett möte, ett så kallat samarbetssamtal med min sons mamma. Det var inte det första mötet av det slaget, utan, om jag inte räknar fel, det nionde mötet. Alla tidigare möten kan liknas vid ”en dåres försvarstal”, där jag mer eller mindre fått bemöta anklagelser, att jag ska förstå hennes oro, och att jag skall ta hennes känslor på allvar. Min oro, mina känslor, och respekten mot mig som individ har aldrig nämnts. Istället har jag blivit marginaliserad och objektifierad som en känslolös sak kallad pappa till vår gemensamma son. I ett sådant sammanhang är det inte konstigt om man inte släpper in någon på livet. Inför alla möten tidigare har jag haft en stor klump i magen, just av den anledningen att jag känt mig ytterst utsatt och respektlöst behandlad.

När jag klev in i rummet idag, fanns inte klumpen där. Den var helt borta! Och för första gången kunde jag uttrycka vad jag upplever och känner. Att jag sedan blev utsatt för försök att bli marginaliserad bekom mig inte det minsta. Och försöket misslyckades. Då slog det mig att jag har tillåtit mig själv att bli marginaliserad och objektifierad, helt utan anledning. Jag tillät mig själv bli det genom att inte tala om hur jag känner och upplever, men idag klarade jag av det. Jag var starkare och tryggare än någonsin. På den vägen är det med allt just nu, även om jag har en bit kvar att vandra.

Den resterande dagen blev ännu bättre, och jag fick tillfälle att skratta mycket, njuta av solen och ett mycket trevligt sällskap. Nu kan jag njuta av helgen, och påbörja nästa veckas alla måsten med energi och kraft. Ibland är livet underbart, hur svårt än saker kan te sig!

Laddning av batterier

Nu är påskhelgen över… Den blev så bra som jag hade hoppats på. All ångest och oro byttes ut mot glädje, gemenskap och kärlek. Ett fantastiskt sätt att ladda batterierna på!

Nu vill jag börja jobba! Även om medicinen gör mig trött, vill jag ut och göra nytta! Att sitta sysslolös är inte alls min grej. Jag vill inte känna mig värdelös, även om jag kanske inte egentligen är det. Samtidigt kan jag bli lite orolig över om jag kommer orka att börja jobba. För fortfarande är det så att vissa dagar är bättre än andra, och jag kan inte på förhand veta vilka. Dock har jag märkt att de sämre dagarna hänger ihop med min vilja att börja jobba, så det kan vara så att de sämre dagarna helt försvinner då jag börjar jobba. Jag vet inte, men jag vill tro det, och då kommer det troligtvis också bli så.

Jag vill dela några minnen från påskhelgen, och den värme och kärlek jag upplevde då, och har därför ett par bilder med i detta inlägg. Min mamma, min son, och min systerson.

KusinmysPåskäggsmålning

Ett steg tillbaka, två steg framåt

Det har varit en tung vecka. Jag har känt mig riktigt nere, utan energi och orkeslös. Den mesta tiden har jag faktiskt sovit. Jag hade till och med svårt att se fram mot påskhelgen… Jag fasade nästan för den. Men jag var förvarnad på att det kunde bli så här, och att det är en effekt av medicinen.

Igår dubblerade jag dosen, enligt plan. Och idag när jag vaknade kände jag att energin börjar komma tillbaka. Dagen har jag ägnat åt tvätten, städning och disk. Något jag inte orkat på över en vecka, och jag kände också en lust i att ta tag i det. Dessutom ser jag fram mot påskhelgen väldigt mycket, som jag ska spendera med sonen och familj. Så det var ett steg tillbaka, men idag tog jag två steg framåt, och till skillnad från hur det var tidigare så är det en enorm lättnad. Då var det ett steg framåt, och två steg tillbaka.

En sak jag märkte igår precis innan jag somnade var att mina tankar börjar förändras. Den jobbigaste tidpunkten på dygnet var tidigare precis innan jag skulle somna, då grubblerierna var som störst. Det enda min hjärna kunde framkalla igår innan jag somnade var bilder av geometriska figurer. Väldigt märklig känsla, men jag kom till ro och somnade på ett sätt som det var länge sedan jag gjorde på.

Nu ser jag fram mot morgondagen…

Då har den långa resan tillbaka påbörjats

Nu har jag påbörjat det idoga arbetet att ta mig tillbaka, upp från botten. Efter läkarbesöket i förra veckan insåg jag att djupare än så här kan man inte hamna, och bara den vetskapen ökade min motivation. Men det kommer ta tid, och resan kommer bli lång…

Igår började jag ta min medicin, Cipralex. Tanken är att det preparatet skall få min hjärna att tänka på rätt saker, och lindra den ångest jag bär på. Jag blev varnad att man kan må sämre när man påbörjar medicineringen och att det kan ta en tid innan den avsedda effekten uppnås. Redan igår kände jag mig betydligt bättre, och även idag. Möjligen beror det på placeboeffekten, men det är i sig är också bra. Jag orkar ta tag i saker, och det känns inte lika tungt längre. Idag vaknade jag utan att känna oro inför dagen, och det var första gången på väldigt länge.

 

Nu är botten nådd

Jag brukar inte vara utelämnade, utan istället hålla mig till sakfrågor, men nu känner jag att jag inte klara av det mer, utan måste ventilera mig, också publikt. Må så vara att det kan uppfattas som självömkan men det skiter jag fullkomligt i just nu, för nu är botten nådd!

Helgen med min älskade son är snart över… Jag har samlat kraft för att klara denna helg, och beviset för att jag lyckades med det var när han precis innan han somnade klappade mig på kinden… Hade det inte varit för min barn… Ja, jag vågar inte ens tänka tanken. Jag är viktig för dem så jag måste helt enkelt finnas för dem, oavsett vad som händer.
Men nu är jag här… En hel radda händelser som jag i viss del skulle kunnat påverka själv, men också mycket som jag inte kunnat påverka. Dessa har försatt mig, framför allt, i ett mentalt tillstånd som jag inte trodde var möjligt… Innan jag träffade en läkare tidigare i veckan… Under två års tid har jag inte kunnat tänka klart när det gäller allt annat än mina barn. Jag har varit så fokuserad på att orka, och finnas för dem, att allt annat har rasat. Detta hade jag inte insett innan. All min energi har gått till dem, och i efterhand kanske det var fel, men jag  kan inte sluta älska mina barn.

Jag har nu blivit ett socialfall. En sådan som jag tidigare föraktade och trodde hade sig själv att skylla. Visst, till viss del, men när jag nu själv sitter här, och tänker på allt som hänt under den senaste tiden, så kan jag inte längre klandra någon att de blir ett ”socialfall”. För jag är väldigt säker på att ingen vill vara det frivilligt.
Och hur kunde jag hamna här?
Det är en lång historia som sträcker sig snart fem år tillbaka… Ett olyckligt äktenskap, en skilsmässa med allt vad det innebär. Jag var för snäll då, eftersom jag valde skilsmässa… Jag gav med mig på det mesta, vilket medförde att jag hade inget bohag efter det. Räkna ut själva… Flydde till en kvinna som jag trodde skulle kunna hjälpa mig. Men gräset är inte grönare på andra sidan, utan den kvinnan utnyttjade mig istället och bedrog mig inte bara ekonomiskt utan också känslomässigt. Jag och den kvinnan fick en dotter ihop, M… Den kvinnan gjorde mer skada i mitt liv än någon annan, och jag kan än idag förakta henne för det. Det förekom både fysisk och psykisk misshandel mot mig, och jag gjorde flertal polisanmälningar mot henne, utan resultat. Det satte djupa sår. Jag försökte göra mig fri från henne men det var omöjligt. Under den tiden träffade jag en ny kvinna, den raka motsatsen… Fantastisk! En person som jag ville dela livet med… Och det skulle vi göra med. Hon blev gravid, vi förlovade oss och vi tittade på hus. En dag kom ett mail, efter det att vi nekats lånelöfte, att hon bröt förlovningen och inte ville ha något mer med mig att göra… Motiveringen var att jag befann mig i en kris och berättade för mig att jag har lån på banken. Ja, jag var stressad då, F (min äldsta dotter) skulle precis genomföra sin första öronoperation, jag hade hur mycket som helst att göra på jobbet, HON var gravid och var inte sig själv helt, min mamma var mitt uppe i en separation, och jag visste inte vad jag skulle ta vägen i allt detta. Så det blev platt fall! DEN jag trodde jag kunde förlita mig på, som kunde lyssna på mig, klippte helt. Jag rasade! Dessutom var jag så lycklig över att vi skulle få ett barn, och hon uteslöt mig helt. Jag fick träffa min son H första gången på riktigt när han var sex månader, och innan dess var jag helt utesluten… Jag fick veta att han hade fötts via en annons i GP, ingen hade kontaktat mig, trots att jag påtalat min starka önskan om det.

I samband med att jag började få bra kontakt med H, började jag också bygga upp en kontakt med M. Med facit i hand fick jag en mycket bättre föräldrarelation med M än med H. Det berodde främst på att jag fick egen tid med M, och väldigt mycket sådan, till skillnad från vad jag fick med H. Omständigheter gjorde att det blev så, och de är tragiska, men jag kan känna tacksamhet för att jag fick förtroendet (vilket egentligen är självklart) att ta hand om M. M’s storebror gick bort i en överdos, vilket medförde att jag fick ta ett ansvar för M.
Med M fungerade allt bra, och det började också fungera bättre med H. Den kris som skilsmässan, M’s mamma, och H’s mammas abrupta avslut medförde, hade jag kommit igenom. Livet var ljust och positivt… Detta var någon vecka efter midsommar 2011…
En vecka senare, kommer en man i en bil, kraftigt berusad och narkotikapåverkad, i hög hastighet, en solig söndagseftermiddag och i hög fart upp på trottoaren med sin bil och träffar M så hon avlider omedelbart. DÄR föll mitt liv samman, inser jag nu.
Jag var på väg uppåt, jag kände en tro på framtiden, hade mina barn som jag älskade och vi hade hur bra som helst. Men den söndagen försvann det… Min äldsta dotter, F, tog det oerhört hårt, och jag och hennes mamma fick föra en hård kamp för att hon skulle få den hjälp hon behövde. Men jag fick ingen… Jag stod själv, dessutom anklagad för att jag är inte kapabel att ta hand om ett barn (olyckan inträffade hos M’s mamma). Oron att förlora mina andra två blev svår att hantera, men jag fick hjälp från en psykolog. Idag, kan jag reflektera över mina symptom jag hade då, och som jag då förnekade… Sömnlöshet, ångestattacker, aptitlöshet, och apati… Men jag lyssnade inte på mig själv helt fullt ut. Mitt fokus låg på barnen och jobbet just då, resten sket jag faktiskt i. Men det fungerade inte… I januari 2012 fick jag beskedet att jag var varslad… I april 2012 blev jag uppsagd… Där tog livet slut, tänkte jag… Men det gjorde det inte… Jag hade H och F att finnas för, och när det gäller H hade det nu pågått 1,5 års tvist i tingsrätten och jag började se en ljusning i och med att en utredning skulle påbörjas. Men där bedrog jag mig… Resultatet av den utredningen blev att jag klassades som en labil person, med dålig verklighetsförankring, och olämplig att ha vårdnad om ett barn. Allt jag gjorde vara att vara för mina barn, men inte ens det hjälpte… Det blev med tiden en tingsrättsdom, som egentligen fastslog det som utredningen sa. Jag har gjort det bästa av situationen och har en fantastisk bra relation med H.

Under sex månaders tid parallellt med utredningen och tvisten kring H försökte jag också sälja min lägenhet, som var allt för dyr för mig, med tanke på att jag inte hade arbete. Detta gick oerhört trögt, och stressade mig eftersom det drog på mig kostnader som jag inte behövde. Dessutom skulle jag försöka söka jobb i allt detta. Min energi fanns inte… Lägenheten blev såld, med 500000 i förlust… Jag skulle skriva på kontrakt på ett jobb, men dagen innan, drog de tillbaka tjänsten… Då rasade jag igen…

Under denna resa, har jag förstått nu, är det inte mänskligt att klara av allt, och det har inte jag gjort. Jag har under lång tid (vilket jag inte förstått) haft kraftig ångest. Denna ångest har gjort att jag har gjort helt fel prioriteringar, och den har också lett till ren apati… Jag har inte haft kontroll på min ekonomi, jag har inte haft ork att jag göra de mest praktiska sakerna som att handla förnuftigt, betala räkningar mm. Jag har helt enkelt inte varit en fullt fungerande människa utan en zombie, vilket jag fortfarande är.

Nu är botten nådd… Jag har förlorat allt förutom mina kvarvarande barn. Hade jag haft insikten hur illa det var tidigare hade jag gjort något åt det, men nu hade jag inte det… Om några dagar står jag utan tak över huvudet och jag kan inte göra något åt det. Det är en konsekvens av min egen oförmåga att förstå min egen situation och att jag inte tidigare sökte hjälp för det. Nu har jag gjort det, men det är för sent. Så nu är jag en DEM, socialfallen, som jag så föraktade.