Kategoriarkiv: Manlighet

Tiden har gått och nya utmaningar!

Vet ni vad? Det har gått en tid… Det finns skäl till det. Personliga sådana som har på ett positivt sätt tagit upp min tid. Jag har uppfyllt mina delmål, vilket jag är stolt över, men det är inte det som detta inlägg ska handla om. Det ska handla om om: ”Jaha, vad nu då?”

Hur många av er som läser detta, när ni kommer hem, frågar din partner (om den är hemma) hur den haft det under dagen?
Jag antar de flesta. Och jag antar att de flesta förväntas få samma fråga tillbaka.
Helt naturligt och det är ett sätt att visa att man bryr sig om varandra. För mig är det ett sätt att visa att jag uppskattar att komma hem och har sett fram emot det. Frågan: ”Hur har du haft det?” är ett sätt att visa tillhörighet. Och man förväntar sig en motfråga… ”Och hur var din dag?” Men det är inte alltid som det är så naturligt man önskar att det skall vara:
Exempel 1, dotter snart 18 år:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Bra, orkar inte prata! och går till sängs.
Slut på den diskussionen.
Exempel 2, sambo:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Det var högar med papper på jobbet, och den och den gjorde det, och de ville att jag skulle göra det, och jag hinner inte med det, kan du laga maten?
Där tog den diskussionen slut med.

Nu säger inte jag att jag är perfekt och alltid gör precis motsatsen till de två exemplen ovan, men jag anstränger mig att faktiskt inte göra det. För det är precis det vad det handlar om! Inställning!

Jaha, vad nu då?

Mina tankar, och jag tror att de kan tillämpas på både barn, tonåringar och partners.

  • Omtanke
    • Omtanke är att bry sig, och inte kritik
    • Får man frågan ”hur har du haft det?”, fråga alltid tillbaka
  • Lyssna
    • Diskussionerna kan vänta till ett lämpligare tillfälle, men inte uteslutas
  • Respekt
    • Vi är olika, vi reagerar olika och vi bedöms olika. Ha det i åtanke.
  • Behov
    • Som ovan, vi är olika. Vad som gör att vi mår bra är inte alltid samma sak som för någon annan.

Fyra punkter, rangordnade. Omtanke, lyssna, respekt och behov, i den ordningen. Det är min medicin för att motverka symtomen ”Jaha, vad nu då?”.  Vad som är viktigast är att finna det som är gemensamt av ovan fyra punkter. Baggis eller hur?

 

 

Annonser

Då var det det här med jämställdhet igen…

Jag ställer mig frågan, varför ska vi pappor som kämpar i vårdnadstvister få höra att vi ska inte klaga med tanke på hur diskriminerade kvinnor är annars? Till er kvinnor svarar jag att jag mycket hellre tar er kamp än den som jag själv har just nu.

Jag håller med om att allt i vårt samälle inte är jämställt. Jag har fortfarande svårt att förstå varför t ex en sjukhusfysiker har mycket bättre betalt än en sjuksköterska, trots likvärdig utbildning och ansvarsområde. Det finns många fler exempel där kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, och för mig är det fullkomligt orimligt att det skall vara så.

I förra veckan hade TV4 morgonnyheter ett kort inslag där en advokat svarade på tittarfrågor angående pappors svårigheter i vårdandstvister. Jag såg det i efterhand, och kunde i samband med det också läsa de kommenterar som kommit in. Och självklar slog det mig att övervägande delen handlade om ”varför klagar papporna när det är så illa för oss kvinnor”. Advokaten som satt i studion var i mitt tycke riktigt bra, och gav en bra nyanserad bild hur det faktiskt ser ut inom det familjerättsliga området. Hon hänvisade bland annat till ”kontinuitetsprincipen”. Detta begrepp finns inte i någon lagtext, men har mer eller mindre blivit en praxis. I grunden är principen bra, men kan i en del fall bli kontraproduktiv, och då i de fall man pratar om jämställdhet. I korta ordalag handlar det om att barnet inte skall utsättas för stora förändringar i sitt unga liv. I säg bra, men det får konsekvenser, inte bara för den enskilde föräldern eller barnet, men också för den samhälleliga synen. Problemet uppstår när ”kontinuitetsprincipen” tillämpas, då den bygger på att mamman, dels på grund av amning och första anknytning, och dels på att de historiskt och kulturellt har tagit större ansvar för barnen de första levnadsåren. Mammans biologiska försprång går inte att förklara bort, men resten ligger i samhällets attityder. För rent krasst, varför är kvinnors löner lägre än mäns? Främsta orsaken är att kvinnor stannar hemma med barn och tar hand om hemmet. Det vill jag ändra på. Det finns inget som säger att vi män inte skulle kunna klara uppgiften att vara hemma med barn och sköta hushållet, lika mycket som kvinnor skulle kunna göra en yrkesmässig karriär.

För mig är ekvationen ganska enkel:
Kvinnor har lägre löner än män = jobbar mindre för ett ta hand om barn och hushåll, tar ut mer föräldraledighet, och där med borta från arbetsmarknaden
Män har svårt i vårdnadstvister = kvinnorna har huvudansvaret för barnen i unga år, är föräldralediga med barnen och hemma.

Ska men nå jämställdhet, och få fler män att vara hemma med sina barn, skall man skrota begreppet ”kontinuitetsprincip” och se alla föräldrar, oavsett kön, lika kapabla att ta hand sina barn.

Manlig feminism

Det låter som en paradox… Men varför skulle det vara det? Feminismen är för mig uttryck för att tillerkänna alla människor samma värde oavsett kön. Egentligen skulle mermedmänsklighet vara ett lämpligare ord, men det skulle antagligen bli för långt att använda i olika sammanhang.

Som sagt, för mig innebär feminismen att vi ser på våra medmänniskor på lika sätt oavsett deras kön. Vi dömer inte utifrån kön. Jag kan inbland bli dömd utifrån att jag är en man, vilket gör mig oerhört upprörd, för det är inte alltid som jag känner mig just som en man. Bara för att jag ibland skulle kunna tänka ”kvinnligt” så vill jag inte bli ifrågasatt för det. Hur jag tänker och känner tillhör min personlighet som människa och inte för att jag har visst kön.

Vi föds till vårt kön. Det är inget vi själva har valt. Men vi föds inte med förmågor, de ärver vi socialt. Det finns inget som heter genetiska förmågor, med ett par undantag. Kvinnan har förmågan att bära ett foster och amma ett barn. De förmågorna saknar männen, men det är det enda som skiljer. Jag kan i alla fall inte hitta någon förmåga hos mannen som en kvinna skulle kunna sakna. De förmågor vi lär oss, gör vi genom att interagera med andra människor, som våra föräldrar, och andra i vår absoluta närhet. När vi blir äldre påverkas vi av kamrater och media. Oavsett kön, utsetts vi för samma exponering. Så baserat på det, varför skulle vi behandlas olika?

I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet. Vi har också i stora delar av lagstiftningen gjort den könsneutral. Bland annat har vi en diskrimineringslagstiftning, som är rätt unik. Men likafullt kvarstår vissa skillnader. Devisen ”lika lön för lika arbete” har ännu inte helt infriats. Likafullt har en sjukhusfysiker betydligt bättre betalt än en sjuksköterska trots likvärdig utbildning och kompetensnivå. Skillnaden är att det är företrädesvis män som är sjukhusfysiker, och kvinnor som är sjuksköterskor.
Inom familjeområdet råder fortfarande skillnader, som befäster könsroller snarare än att öka jämställdheten. Ett praktexempel är att en ogift man som är förälder till ett barn inte tillerkänns gemensam vårdnaden om det barnet, såvida inte kvinnan frivilligt går med på det. Det är en mycket förlegad fördom att mannen inte har en förmåga att ta sitt ansvar för sitt barn, vilket inte är förenligt med feminismens tankesätt. Så visst finns det mycket kvar att jobba med! Men det tar tid att arbeta bort fördomar, men man ska aldrig ge upp!

Jämställd manlighet?

Jämställd manlighet är ett motsägelsefullt begrepp! Bara orden manlighet och kvinnlighet skapar en polarisering mellan könen som befäster ojämställdheten. Och det är här problemen uppstår enligt min mening. Det går inte att prata om manligt och kvinnligt, OCH samtidigt vara jämställd. Pelle Billing släppte i dagarna sin bok Jämställdhetsbluffen och den finns att beställa här: http://www.pellebilling.se/bestall-min-bok-har/
Jag har själv ännu inte läst boken, och kommer beställa den så fort jag får möjlighet, men han pekar på en viktig sak som jag vill betona. I jämställdhetsdebatten glöms mannen bort, och det som kan anses vara ”mansfrågor”. Just att vi använder uttryck som manligt och kvinnligt beteende gör att vi i jämställdhetsdebatten placerar in de beteenden som negativt inverkar på jämställdheten till ett specifikt kön, och då i de flesta fall det manliga. Hur är det möjligt?

Vad är det som är manligt och kvinnligt?
Här har vi vårt kulturella och sociala arv att skylla. Olika typer av beteenden har genom tiderna generellt titulerats manliga eller kvinnliga. Jag kan räkna upp ett antal beteenden, och ni som läsare kan enkelt placera in dem som manliga eller kvinnliga:
Aggressiv, kärleksfull, öm, hotfull, ansvarstagande, handlingskraftig, bestämd, vårdande, förstående, egoistisk, altruistisk, stark, svag, utåtagerande, känslosam, dominant… Jag kan göra listan lång… Gör två kolumner, en manligt och kvinnligt, och placera in de beteende jag precis nämnt under dessa rubriker. Eller? Ska ni verkligen göra det? Fundera?

 

 

Vad jag radade upp var MÄNSKLIGA beteenden! Beteenden som inte har något som helst att göra med vilken könstillhörighet man har. Men vi har en vana att placera in vissa beteenden som manliga och kvinnliga, och det försvårar jämställdhetsdebatten. Man får absolut inte tro att beteendena är genetiskt betingade. Däremot finns det genetiska skillnader mellan könen, det går inte att förneka. Dessa skillnader måste accepteras men inte förstärkas. Den mest uppenbara skillnaden är att kvinnor har den underbara förmånen att bära barnet i sin kropp i nio månader, vilket många av oss män som är föräldrar gärna också hade få gjort. Men det är också en skillnad som gärna förstärks och används mot mannen, just därför att han inte burit i sin kropp. Vi som män uppmanas dela föräldraledigheten, men vi kan inte rent biologiskt dela graviditeten. I det här fallet är sjöhästar mer jämställda än oss människor.

Egentligen skall man prata om icke-manligt och icke-kvinnligt. Fundera på vad ett icke-manligt beteende är, och vad ett icke-kvinnligt beteende är? Är en kvinna icke-manlig och vice versa?

Som svar på rubriken säger jag att jämställd manlighet är att vara kvinnlig, och att en kvinna visar manlighet!

Ja, jag är kvinnlig

Och jag är stolt över att kunna vara det, i det som anses vara kvinnligt. För det är just vad det är, en norm som lever kvar i samhället om vad som är kvinnlighet och manlighet. Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg i denna kategori, så har detta inget med könet att göra.

Här är min tankar om detta, och dessa är inte på något sätt vetenskapligt grundade, utan bara baserat på min erfarenheter.

För det första, jag lever ensam med en tonårsdotter varannan vecka och en två-åring en dag i veckan. Det är mitt liv som deltidsförälder. Jag är pappa till mina barn, men det är enbart ett epitet jag har som mina barn använder för att skilja oss föräldrar åt. Här kommer det här med manlighet in… Jag är lika mycket mamma till mina barn då de är hos mig, för det finns bara jag här. Jag för göra alla sysslor som är kopplade till hushållet och omsorgen om barnen själv. Tvätta, städa, handla och laga mat, tjata och gnata på en tonårsdotter som vägrar gå och lägga sig en vardagskväll, trösta en två-åring som inte får som han vill, byta blöjor, läsa godnatt-sagor, uppmana tonårsdottern att göra sin läxor, läxförhör, leka med en energisk två-åring, lyssna på tonåringens tankar, plocka upp utspridda kläder, samla ihop leksaker som ligger i hela lägenheten och, sist och inte minst minst, försöka hitta lite egen tid. Detta är min vardag när barnen är hos mig, och det är allt annat än vad vi beskriver som manligt, eller manlighet. Men jag ÄLSKAR min vardag med barnen! Det är den bästa tiden som finns, och jag är absolut mer kvinnlig än manlig i dessa fall. När jag inte har barnen kan jag nog bli mer manlig… Lata sig, göra det jag känner för, spela spel, jobba onormalt mycket, kolla på sport… Och det är de absoluta fördelarna med att vara deltidsförälder. Jag får möjligheten att utveckla båda min sidor lika mycket, men var för sig.

Mamma och pappa, kvinnlig och manlig, kvinnlighet och manlighet… Bakom dessa ord ligger egenskaper, och det är väldigt lätt att man bara utifrån könet tillskriva dessa egenskaper en person. Många av dessa egenskaper baseras på vårt kulturella arv och fördomar. Bara för att jag har mitt kön tillskrivs jag egenskaperna som tillhör pappa, manlig och manlighet. Det är många gånger jag har blivit upprörd över att höra att hur fantastisk jag är över hur jag tar hand om mina barn. Visst blir jag glad över att höra det, men hur många mammor får höra samma sak? Jag, som man, förväntas inte, traditionellt sätt, att ha en mammas egenskaper och blir uppmuntrad och beundrad för att ha det. Jag förväntas heller inte att vara ödmjuk, empatisk och ha stark impulskontroll, vilket krävs av mig som förälder. Tänk er det motsatta, en mamma som beter sig manligt… Vilken respons skulle hon få från sin omgivning?

För mig ligger manligheten i att erkänna sin kvinnlighet! Jag är en tänkande, kännande individ, förvisso med ett kön som råkar vara en penis (jag har inte själv valt det könet, det bara blev så), men att säga att jag är manlig eller kvinnlig är att skala av min egen identitet. Min identitet ligger inte i könet, utan i det sociala arv jag har fått. Att jag sedan råkar vara en man är en omständighet jag själv inte kan rå för.

Väl mötta igen

Ja, jag är en man!

Okej, jag erkänner… Jag är en man… Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas över det. Men jag har en tid, sedan jag separerade från min före detta fru, och min dotters mamma, funderat på vad det egentligen innebär. Under denna kategorin, manlighet, kommer jag dela med mig lite av mina funderingar, och det här blir mitt första inlägg i detta ämne.

Det första utmärkande som gör mig till man är det uppenbara som syns utanpå. Jag har en penis! Och för mig är det faktiskt det enda som utmärker mig som man. Eller andra egenskaper och beteenden är socialt inlärda hos mig, och den som lärt in det mesta av hur jag är som person idag är min mamma, och hon är kvinna!

Bilden av mannen har förändrats under ett par generationer, från att gå från vara familjeförsörjaren, chefen och den socialt aktiva till att vara en jämställd person med kvinnan i familjen, arbetslivet och i andra sociala sammanhang. Det var inte länge sedan en av mannens uppgifter i familjen var att bestraffa barnen i uppfostringssyfte när han kom hem från arbetet. Barnen fick höra: ”Vänta till far kommer hem!” Och då visste barnen att de skulle få någon form av bestraffning. För mig är det en orimlig tanke att kunna göra så, men ni som är i min föräldrageneration eller äldre (dvs födda på 50-talet eller tidigare) kan nog känna igen det. Visst förekommer liknande idag, men inte alls i samma utsträckning som då.

Min bild av mannen idag är att den är mångt i mycket som en kvinna är. De sociala skillnaderna mellan mannen och kvinnan har blivit mindre och mindre, i och med det omfattande jämställdsarbete som gjorts. Det som tidigare beskrevs som ”manlighet” var socialt betingade beteende, som man idag sällan ser. Men i vissa fall lever vissa fördomar kvar, vilket jag i senare inlägg kommer att komma in på.

Det går inte att undvika att nämna motsatsen till manlighet, och det är kvinnlighet. Medan det manliga står för det starka, bryska, och bestraffande, står kvinnligheten för det varma, ödmjuka och kärleksfulla. Men manligheten och kvinnligheten till hör inte könen man och kvinna, det är egenskaper av beteenden, som man olyckligtvis satt genus på. Det som i mycket styr våra beteenden är vårt sociala arv, men också hormoner, framför allt i detta sammanhang, östrogen och testosteron. Och vi har alla, oavsett man eller kvinna dessa hormoner, men olika mycket.  Produktionen av hur mycket av de olika hormonerna styrs till viss del av situationen och betingelserna vi som individer befinner oss i. Den sociala interaktionen mellan individer är en viktig del i vår hormonproduktion. Eftersom båda könen har dessa, som vi tillskriver som mans- och kvinnohormoner, så kan dessa gör en man kvinnlig och en kvinna manlig, så då hör det inte längre till könet. Till exempel minskar produktionen av östrogen hos en elitidrottande kvinna under kraftig träning, och istället ökar testosteronproduktionen eftersom det är prestationshöjande. Följden blir att mensen till exempel uteblir för dessa kvinnor, men de är fortfarande kvinnor. Männens östrogenproduktion ökar och testosteronproduktionen minskar då de är med sina spädbarn, men de är fortfarande män för det. Det här var exempel på extern stimula av hormonproduktion som män och kvinnor utsätts för, och det gör vi dagligen, och vi som individer, oavsett man eller kvinna, väljer i de flesta fall vilken stimuli vi vill utsätta oss för.

Jag är manlig när jag behöver vara det, och kvinnlig när jag behöver vara det, men jag är fortfarande man.