Kategoriarkiv: Lite övrigt

Vad är ålder?

Nu har man kommit till vad man kallar medelåldern. Det vill säga mellan medelåldern. Snart 45. Med andra ord inte yngre medelålders, och långt i från ungdom. Men vad känner jag mig som? Inte medelålders i alla fall! Och det får mig att inse att ålder bara är en siffra! Och nu kommer jag till det som jag vill säga med detta inlägg.

Jag har noterat, och också upplevt, att ålder är liktydigt med erfarenhet. Förvisso, med åldern samlar vi alla erfarenheter, både goda som dåliga. Men inte alla erfarenheter och  kunskaper man införskaffar sig är beständiga. Många är färskvara, och blir snabbt inaktuella. Och utan man anar det kan dessa erfarenheter, som är inaktuella, övergå till att bli fördomar. Dessa fördomar skapas när vi inte vågar utmana våra egna erfarenheter, och ”uppdatera” vår förståelse om oss själva eller vår omgivning. De erfarenheter vi undviker eller inte vill erfara blir direkt fördomar (eftersom vi inte har någon som helst kännedom om dessa). Med tiden samlar vi på oss massa nyttig, ”onyttig” erfarenhet och fördomar. Över alla år. Och det är i det här sammanhanget åldern kommer in. Varför ska jag som snart 45 placeras in i ett fack där jag anses inte vara förmögen att utmana mina erfarenheter? Och det mest fascinerande är att de som ifrågasätter mig i detta är de i min egen generation, inte de yngre!

Ni som läser detta skrattet nu säkerligen och tänker att jag är en idiot. Det är jag kanske, men det står jag för. Men ni som skrattar: vill ni vara i det facket? Vill ni vara i det facket att inte våga vara den ni egentligen själva är, och inte den siffra som åldern säger? Till syvende och sist bedöms vi alla av vår omgivning och inte alls av oss själva.

Jag själv då? Snart 45, medelålders… Nja. påminn mig inte! Jag känner mig absolut inte som 45. Jag försöker hålla jämna steg med utvecklingen så jag kan matcha min 17-åriga dotter. Jag vet i alla fall vad SnapChat är. Men vad jag gör är att inte fastna i de normer som gällde när jag var i hennes ålder. Många av mina erfarenheter från min tid som 17 är väldigt inaktuella! Även många av mina fördomar, tack och lov! Hon skaffar sina erfarenheter på egen hand, men vad hon också gör är att hon lär mig. Jag delar också med mig till henne som förälder, men inte som 45-åring. Jag kan aldrig säga till henne att bara för att jag är 45 vet jag bättre! Jag kunde faktiskt kunnat vara 55 och vilken skillnad hade det gjort? Ingen!

Siffran din ålder säger har ingen som helst betydelse, det är hur du omsätter din erfarenhet och omvärderar den, hur du undviker fördomar, och en vilja att förstå det okända, som gör vem du är.

Annonser

Känslomässig dränering…

Den resa jag gjort har gett mig enorma erfarenheter och en stor insikt om mig själv som person. Jag har ställts inför stora prövningar och dessa har gett mig kännedom om vad jag klarar av. En egenskap jag har, och som min närmaste omgivning och familj kan vittna om, är att jag är väldigt hjälpsam och snäll. Så pass snäll att jag blivit sedd som naiv och blåögd, samt låtit mig utnyttjas. Detta har hänt ett par gånger, och med det har jag lärt mig se varningstecknen. Om jag nu inte hade sett dem och sagt ifrån idag, hade jag troligtvis tappat orken igen för att hantera min egen situation. För det är denna negativa egenskapen jag har – att jag lätt glömmer bort mig själv i min iver att vara andra till lags.
Vissa saker går inte att ändra på när det gäller sin egen personlighet. Det man kan göra är att lära sig leva med, och hantera dessa egenheter man har, men framför allt försöka undvika att dessa egenheter utnyttjas av andra. Att helt enkelt inse, som för mig, att jag är ingen frälsare eller helbrägdagörare.

Att hjälpa och stötta någon är något jag alltid kommer göra. Det är min natur. Men när min hjälp och support börjar bli för självklar att den utnyttjas då backar jag ur. Jag tar mycket av min egen energi att vara behjälplig. Det gör jag för jag oftast vet att det ger mycket energi tillbaka. Men ibland är det inte så. Tidigare förstod jag inte detta, och blev helt dränerad på energi. Jag vill verkligen inte bli det.

Den senaste två månaders händelser har fått mig att inse att om jag skall förbli mitt forna jag, som nu jag äntligen blivit, måste jag släppa vissa saker som riskerar att få mig att falla tillbaka. Den insikten är jag stolt över. Att jag i tid kan sätta stopp och för mig själv behålla min heder. Det är jag skyldig mina barn och de som älskar mig.

Jag lever mitt liv, och ingen annans!!!

Nu kom hösten… Då är jag stolt!

Ja så kom hösten… Den årstid då naturen förbereder sig för vintervilan, frukterna mognar, och det bjuds på en färgprakt utan dess like. Jag uppskattar denna årstid. De senaste somrarna jag har haft är starkt förknippade med sorg, smärta och saknad, och så även denna sommar. Förvisso har det funnits ljusglimtar som jag noga tagit tillvaratigt på, men ändå har en del händelser gjort att denna vackra sommar inte fullt ut kommit till sin rätt i mitt sinne. Dock har denna sommar ändå varit bättre än de tre senaste, men med ett par riktigt mörka moln… Det är ändå ljusglimtarna jag bär med mig in i hösten, och som också gett mig ett enormt överskott på energi.

Jag är stolt över mig själv över de val jag gjorde i våras. De har gett resultat!
Jag är stolt över mig själv att jag inte slutade tro på min förmåga!
Jag är stolt över mig själv för att jag vågar ta motgångar.
Jag är stolt över mig själv att se möjligheter i allt, även då det kan vara svårt!
Jag är stolt över mig själv att jag kan se mig själv som den jag är, och inte som något någon annan vill att jag ska vara.
Jag är stolt över mig själv att inte sluta kämpa!

Två år sedan

Igår var det två år sedan in dotter, Mercedes, blev påkörd av en rattfyllerist och omkom. Hon hann inte fylla två år. Hon hade hela livet framför sig, men en berusad, narkotikapåverkad man, utan omdöme, hade satt sig i en bil och körde en vansinnesfärd som slutade på den trottoar där Mercedes befann sig på. I det ögonblicket tog många människors liv en vändning. Mercedes liv tog slut, men alla vi andra som älskade henne, som stod henne nära, för oss blev inte livet detsamma igen. Inte heller för gärningsmannen, Robert Cseh, kommer livet bli detsamma, förhoppningsvis. Han släpps fri i dagarna nu efter att ha avtjänat två tredjedelar av det straff Högsta domstolen fastställde. 3 år för grovt vållande till annans död. Maxstraffet är tio år för det brottet, och jag undrar fortfarande vad som krävs för att en domstol skall utdöma den påföljden. Hur många fler skall behöva dö av berusade bilförare innan man inser att bilen, lastbilen eller bussen är ett dödligt vapen?

Jag kan inte få tillbaka Mercedes hur mycket jag önskar det. Hon finns inom mig hela tiden likafullt. Den korta tid jag fick med henne har berikat mitt liv mer än någon kan ana. Samtidigt kan jag känna en oerhörd saknad. En saknad över att inte få uppleva hennes skolgång, skolavslutningar, hennes födelsedagar, julen, midsommar och bara de stunder då hon låg och pillade mig i håret tills hon somnade. Just den saknaden vill jag inte att någon annan förälder skall få uppleva.

Jag kan tycka att straffet Robert Cseh för var för lågt. Att det inte blev längre var för att domstolen inte kunde bevisa det som juridiskt kallas likgiltighetsuppsåt. Här är en uppenbar lucka i den svenska lagen. Att dricka sig berusad, för att sedan sätta sig i en bil, är inget annat likgiltighet inför de risker man utsätter sig själv och sin omgivning för.

Kvällsposten uppmärksammade händelsen i Rydaholm:

http://www.expressen.se/kvp/dodade-ettarig-flicka–nu-slapps-rattfyllot/

De artiklar som publicerades var nyanserade och bra, och jag hade en dialog med journalisten Lars Klint innan publicering. Jag är tacksam över Lars arbete att uppmärksamma denna problematik. För mig ger det ro att låta livet gå vidare. Det är inte bara jag som är upprörd över det som hände.

Det går inte att behandla bort en sorg efter ett förlorat barn, man kan bara lära sig leva med det. Sorgen är kronisk. På samma sätt går det inte behandla bort alkoholism, men man kan lära sig att hantera den. Lära sig att inte utsätta sig själv och andra för livsfara. Två år är för kort tid för det. Men jag kan bara hoppas på att Robert Cseh tagit all den hjälp kriminalvården har till sitt förfogande, och aldrig mer sätter sig berusad i en bil igen. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan förlåta honom… Att han bevisar sig vara en nykter alkoholist, och också arbetar aktivt för att motverka det som han själv orsakade.

Var inte skeptisk

Jag ska nu berätta en sann historia som jag har burit med mig länge och alltid kommer att göra. Historien i sig är inte så intressant, men lärdomen från den är verkligen i mitt tycke intressant. Det handlar om hur vi som människor ibland kan vara oförstående för de misstag vi gör, och de faktorer som får oss att göra misstag, i de flesta fall omedvetet.

Händelsen utspelar sig hos en exklusiv brittisk biltillverkare. De har små volymer och varje bil är specialbeställd av en kund. Jag behöver inte nämna vilken biltillverkare det är, men James Bond körde många av deras bilar i filmerna… I vilket fall så ställdes enorma krav på yrkesskicklighet hos de anställda. Det gällde allt från sadelmakare, plåtslagare, och lackerare. Kunden har beställt en exklusiv bil som den sedan skulle hämta vid fabriken och då måste allt vara perfekt (med tanke på priset).
Det visades sig dock, att trots den yrkesskicklighet som fanns, att vissa bilar hade ”blizzters” eller blåsor i lacken efter lackering. Detta skapade stora problem och merarbete för lackerarna, men man löste det. Men eftersom merarbetet blev så stort så undrade man vad det berodde på. Lackerarna i måleriet hade en mycket lång yrkeserfarenhet, och var högt ansedda på företaget eftersom de skapade den unika lack som bilen stod för, så man var förundrade över att detta problem kunde uppstå. Lackerarna själva visste inte… De gjorde alltid som de brukade göra, och i de allra flesta fall med toppresultat.
Problemet växte sig för stort, och företaget valde att ta in någon utifrån att titta på problemet. Så in kommer en person, ingen erfarenhet av lackering, och ska syna vad de yrkesskickliga, stolta lackerarna gör. Jag behöver nog inte nämna att denna person möttes med enorm skepsis. Men den jobbade på, observerade, samlade in data, och analyserade. Totalt okunning kring måleriets och lackeringens konst, kom han fram till en analys. För det visade sig att de bilar som hade blåsor i lacken, målades och lackerades under sommarmånaderna. Fabriken bilarna byggdes i var gammal, men målerihallen var stor och luftig, med mycket ljusinsläpp, dock ingen AC. Så för att få en dräglig arbetsmiljö öppnade de yrkessickliga och högt värderade lackerarna portar och fönster i lokalen för att få svalka, vilket i sig medförde att små dammpartiklar hade fritt inträde i lokalen. Det var dessa som skapade problemet. Lösningen blev att installera ett AC-aggregat med filter, vilket var en obetydlig kostnad jämfört med alla omarbeten av lacken på bilarna.

Så varför berättar jag detta? Jo, för det spelar ingen roll hur skickliga eller duktiga vi är på något. Vi kan omöjligt ha kontroll på allt som påverkar oss i det vi gör. Vi är inte medvetna om de misstag vi gör, om ingen påtalar dem för oss. Att vara bra på något betyder inte att man är komplett i det man är bra på så länge man inte kan vara lyhörd för de misstag man kan göra.

Min lärdom är i alla fall att jag må vara bra på mycket, men jag lyssnar mer än gärna på andra kring det jag utför, och bemöter dem aldrig med skepsis för att de inte är lika kunniga som jag. För det är just det, de kan se det jag inte ser.