Kategoriarkiv: Föräldraskap

Tiden har gått och nya utmaningar!

Vet ni vad? Det har gått en tid… Det finns skäl till det. Personliga sådana som har på ett positivt sätt tagit upp min tid. Jag har uppfyllt mina delmål, vilket jag är stolt över, men det är inte det som detta inlägg ska handla om. Det ska handla om om: ”Jaha, vad nu då?”

Hur många av er som läser detta, när ni kommer hem, frågar din partner (om den är hemma) hur den haft det under dagen?
Jag antar de flesta. Och jag antar att de flesta förväntas få samma fråga tillbaka.
Helt naturligt och det är ett sätt att visa att man bryr sig om varandra. För mig är det ett sätt att visa att jag uppskattar att komma hem och har sett fram emot det. Frågan: ”Hur har du haft det?” är ett sätt att visa tillhörighet. Och man förväntar sig en motfråga… ”Och hur var din dag?” Men det är inte alltid som det är så naturligt man önskar att det skall vara:
Exempel 1, dotter snart 18 år:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Bra, orkar inte prata! och går till sängs.
Slut på den diskussionen.
Exempel 2, sambo:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Det var högar med papper på jobbet, och den och den gjorde det, och de ville att jag skulle göra det, och jag hinner inte med det, kan du laga maten?
Där tog den diskussionen slut med.

Nu säger inte jag att jag är perfekt och alltid gör precis motsatsen till de två exemplen ovan, men jag anstränger mig att faktiskt inte göra det. För det är precis det vad det handlar om! Inställning!

Jaha, vad nu då?

Mina tankar, och jag tror att de kan tillämpas på både barn, tonåringar och partners.

  • Omtanke
    • Omtanke är att bry sig, och inte kritik
    • Får man frågan ”hur har du haft det?”, fråga alltid tillbaka
  • Lyssna
    • Diskussionerna kan vänta till ett lämpligare tillfälle, men inte uteslutas
  • Respekt
    • Vi är olika, vi reagerar olika och vi bedöms olika. Ha det i åtanke.
  • Behov
    • Som ovan, vi är olika. Vad som gör att vi mår bra är inte alltid samma sak som för någon annan.

Fyra punkter, rangordnade. Omtanke, lyssna, respekt och behov, i den ordningen. Det är min medicin för att motverka symtomen ”Jaha, vad nu då?”.  Vad som är viktigast är att finna det som är gemensamt av ovan fyra punkter. Baggis eller hur?

 

 

Annonser

Då var det det här med jämställdhet igen…

Jag ställer mig frågan, varför ska vi pappor som kämpar i vårdnadstvister få höra att vi ska inte klaga med tanke på hur diskriminerade kvinnor är annars? Till er kvinnor svarar jag att jag mycket hellre tar er kamp än den som jag själv har just nu.

Jag håller med om att allt i vårt samälle inte är jämställt. Jag har fortfarande svårt att förstå varför t ex en sjukhusfysiker har mycket bättre betalt än en sjuksköterska, trots likvärdig utbildning och ansvarsområde. Det finns många fler exempel där kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, och för mig är det fullkomligt orimligt att det skall vara så.

I förra veckan hade TV4 morgonnyheter ett kort inslag där en advokat svarade på tittarfrågor angående pappors svårigheter i vårdandstvister. Jag såg det i efterhand, och kunde i samband med det också läsa de kommenterar som kommit in. Och självklar slog det mig att övervägande delen handlade om ”varför klagar papporna när det är så illa för oss kvinnor”. Advokaten som satt i studion var i mitt tycke riktigt bra, och gav en bra nyanserad bild hur det faktiskt ser ut inom det familjerättsliga området. Hon hänvisade bland annat till ”kontinuitetsprincipen”. Detta begrepp finns inte i någon lagtext, men har mer eller mindre blivit en praxis. I grunden är principen bra, men kan i en del fall bli kontraproduktiv, och då i de fall man pratar om jämställdhet. I korta ordalag handlar det om att barnet inte skall utsättas för stora förändringar i sitt unga liv. I säg bra, men det får konsekvenser, inte bara för den enskilde föräldern eller barnet, men också för den samhälleliga synen. Problemet uppstår när ”kontinuitetsprincipen” tillämpas, då den bygger på att mamman, dels på grund av amning och första anknytning, och dels på att de historiskt och kulturellt har tagit större ansvar för barnen de första levnadsåren. Mammans biologiska försprång går inte att förklara bort, men resten ligger i samhällets attityder. För rent krasst, varför är kvinnors löner lägre än mäns? Främsta orsaken är att kvinnor stannar hemma med barn och tar hand om hemmet. Det vill jag ändra på. Det finns inget som säger att vi män inte skulle kunna klara uppgiften att vara hemma med barn och sköta hushållet, lika mycket som kvinnor skulle kunna göra en yrkesmässig karriär.

För mig är ekvationen ganska enkel:
Kvinnor har lägre löner än män = jobbar mindre för ett ta hand om barn och hushåll, tar ut mer föräldraledighet, och där med borta från arbetsmarknaden
Män har svårt i vårdnadstvister = kvinnorna har huvudansvaret för barnen i unga år, är föräldralediga med barnen och hemma.

Ska men nå jämställdhet, och få fler män att vara hemma med sina barn, skall man skrota begreppet ”kontinuitetsprincip” och se alla föräldrar, oavsett kön, lika kapabla att ta hand sina barn.

Då var det dags igen…

Det var ett tag sedan senaste inlägget, men likfullt kommer jag fatta mig kort. Troligtvis kommer det mer kontinuerliga inlägg efter detta.

Idag lämnade jag in en stämningsansökan till tingsrätten i Göteborg. En ansökan om att tingsrätten ska pröva att jag ska ha vårdnaden om min son, och han ska kunna umgås med mig på samma villkor som sina dagiskompisar. Att detta måste ske 2014 i Sverige är i sig skrämmande, men att jag dessutom får göra det en andra gång gör det inte mindre skrämmande. Ni som följt min blogg vet att jag har haft en resa som inte i alla stunder har varit helt enkel. Det som var för två år sedan är sedan länge bearbetat och jag har lämnat det bakom mig för att kunna blicka framåt och uppnå mina mål. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag har lyckats så bra som jag har gjort. Men det räcker ändå inte. Att min son ska få umgås med mig är omgärdat med en massa villkor, främst ställda av hans mamma. Om jag inte, i hennes ögon, uppfyller dessa villkor, får han inte heller umgås med mig. Dessa villkor är baserade på hennes egen personliga uppfattning, utan verklighetsförankring, på hur min tillvaro ser ut. Vad jag säger spelar ingen som helst roll. Och nu kommer det mest skrämmande, det gör det inte för familjerätten heller, för de litar mer på henne som aldrig pratar med mig, träffar mig, träffar min vänner eller familj, och inte heller frågar mig. Lika lite vet familjerätten om mig som hon gör. Kvar står jag, marginaliserad, och inplacerad i fack jag inte hör hemma i, med en bristande tilltro till socialtjänsten och rättsväsendet.

Igår fick jag i alla fall nog, efter det att min son, tillsammans med sin storasyster, inte fick möjlighet att ha en vettig tillvaro under sommarlovet. Jag ger inte på några villkor upp mitt föräldraskap, och jag kommer inte acceptera att utöva det under villkor.

Två år sedan

Igår var det två år sedan in dotter, Mercedes, blev påkörd av en rattfyllerist och omkom. Hon hann inte fylla två år. Hon hade hela livet framför sig, men en berusad, narkotikapåverkad man, utan omdöme, hade satt sig i en bil och körde en vansinnesfärd som slutade på den trottoar där Mercedes befann sig på. I det ögonblicket tog många människors liv en vändning. Mercedes liv tog slut, men alla vi andra som älskade henne, som stod henne nära, för oss blev inte livet detsamma igen. Inte heller för gärningsmannen, Robert Cseh, kommer livet bli detsamma, förhoppningsvis. Han släpps fri i dagarna nu efter att ha avtjänat två tredjedelar av det straff Högsta domstolen fastställde. 3 år för grovt vållande till annans död. Maxstraffet är tio år för det brottet, och jag undrar fortfarande vad som krävs för att en domstol skall utdöma den påföljden. Hur många fler skall behöva dö av berusade bilförare innan man inser att bilen, lastbilen eller bussen är ett dödligt vapen?

Jag kan inte få tillbaka Mercedes hur mycket jag önskar det. Hon finns inom mig hela tiden likafullt. Den korta tid jag fick med henne har berikat mitt liv mer än någon kan ana. Samtidigt kan jag känna en oerhörd saknad. En saknad över att inte få uppleva hennes skolgång, skolavslutningar, hennes födelsedagar, julen, midsommar och bara de stunder då hon låg och pillade mig i håret tills hon somnade. Just den saknaden vill jag inte att någon annan förälder skall få uppleva.

Jag kan tycka att straffet Robert Cseh för var för lågt. Att det inte blev längre var för att domstolen inte kunde bevisa det som juridiskt kallas likgiltighetsuppsåt. Här är en uppenbar lucka i den svenska lagen. Att dricka sig berusad, för att sedan sätta sig i en bil, är inget annat likgiltighet inför de risker man utsätter sig själv och sin omgivning för.

Kvällsposten uppmärksammade händelsen i Rydaholm:

http://www.expressen.se/kvp/dodade-ettarig-flicka–nu-slapps-rattfyllot/

De artiklar som publicerades var nyanserade och bra, och jag hade en dialog med journalisten Lars Klint innan publicering. Jag är tacksam över Lars arbete att uppmärksamma denna problematik. För mig ger det ro att låta livet gå vidare. Det är inte bara jag som är upprörd över det som hände.

Det går inte att behandla bort en sorg efter ett förlorat barn, man kan bara lära sig leva med det. Sorgen är kronisk. På samma sätt går det inte behandla bort alkoholism, men man kan lära sig att hantera den. Lära sig att inte utsätta sig själv och andra för livsfara. Två år är för kort tid för det. Men jag kan bara hoppas på att Robert Cseh tagit all den hjälp kriminalvården har till sitt förfogande, och aldrig mer sätter sig berusad i en bil igen. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan förlåta honom… Att han bevisar sig vara en nykter alkoholist, och också arbetar aktivt för att motverka det som han själv orsakade.

Klumpen som försvann

I morse var jag på ett möte, ett så kallat samarbetssamtal med min sons mamma. Det var inte det första mötet av det slaget, utan, om jag inte räknar fel, det nionde mötet. Alla tidigare möten kan liknas vid ”en dåres försvarstal”, där jag mer eller mindre fått bemöta anklagelser, att jag ska förstå hennes oro, och att jag skall ta hennes känslor på allvar. Min oro, mina känslor, och respekten mot mig som individ har aldrig nämnts. Istället har jag blivit marginaliserad och objektifierad som en känslolös sak kallad pappa till vår gemensamma son. I ett sådant sammanhang är det inte konstigt om man inte släpper in någon på livet. Inför alla möten tidigare har jag haft en stor klump i magen, just av den anledningen att jag känt mig ytterst utsatt och respektlöst behandlad.

När jag klev in i rummet idag, fanns inte klumpen där. Den var helt borta! Och för första gången kunde jag uttrycka vad jag upplever och känner. Att jag sedan blev utsatt för försök att bli marginaliserad bekom mig inte det minsta. Och försöket misslyckades. Då slog det mig att jag har tillåtit mig själv att bli marginaliserad och objektifierad, helt utan anledning. Jag tillät mig själv bli det genom att inte tala om hur jag känner och upplever, men idag klarade jag av det. Jag var starkare och tryggare än någonsin. På den vägen är det med allt just nu, även om jag har en bit kvar att vandra.

Den resterande dagen blev ännu bättre, och jag fick tillfälle att skratta mycket, njuta av solen och ett mycket trevligt sällskap. Nu kan jag njuta av helgen, och påbörja nästa veckas alla måsten med energi och kraft. Ibland är livet underbart, hur svårt än saker kan te sig!

Hur bygger man upp förtroende efter en separation?

Som deltidsförälder så brottas man ideligen med förtroendefrågan… Eftersom man som föräldrar inte lever ihop, delar man heller inte vardagen. I vardagen finns med- och motgångar, och i dessa blir de i flesta fall okända för varandra. Och här kan uppstå problem, speciellt när det gäller motgångar. Det ligger i båda föräldrarnas intresse att barnet har det bra hos varandra. Hur öppen skall man vara mot varandra?
I och med en separation, hur den än gått till, skapas en förtroendeklyfta mellan föräldrarna. Orsakerna kan var olika, och inte alltid helt lätt att definiera. Men uppenbart är det så att i och med att man tappar förtroende, letar man också fel och brister hos den andre. Här kommer det stora problemet in. För att kunna återskapa förtroendet måste man vara öppen och ärlig, men om man upplever att man får ”kniven i ryggen”, eller blir starkt misstrodd, försvinner också viljan till att vara ärlig. Man skapar då hellre en fasad bara för att det skall vara lugnt. Fasaden är dock inte beständig…

A och O i att bygga förtroende är att lyssna, och inte fördöma. Åsikter om den eller andras agerande kan behålla för sig själv, för det som är gjort är gjort och kan inte återkallas. Utgå från nuet, och inte det som varit, för barnen lever här och nu, och som föräldrar skall vi vara för dem här och nu. Inte i dåtid.
Mitt enkla knep, som jag nu försöker praktisera i verkligheten är att öppna mig, visa mina sår, riskera flera sår, men acceptera att det blir så. Inte vara rädd för att säga fel saker, utan hellre ta ett ”knivhugg” till. Hur cyniskt det än kan låta, så stärker ”knivhuggen” förtroendet, även om det i stunden kan göra fruktansvärt ont.

Öppenhet, ärlighet, våga säga hur man känner, orka ta kritik och konstruktivt bemöta anklagelser. Det bygger förtroende. Att sticka huvudet i marken gör det inte!

Är man som förälder någonsin jobbig?

Idag blev jag upprörd. Riktigt upprörd! Jag förfäras ibland över hur skola och andra myndigheter blundar för de problem som finns. Jag har själv som förälder drabbats av det, men inte alls som en nära och kär vän har gjort. Hon har kämpat för sina barn, båda med neuropsykologiska funktionshinder (NPF). Bara det är en enorm påfrestning för en förälder. Att sedan behöva föra en ojämn kamp mot skola, sjukvård, socialtjänst och andra myndigheter gör livet som förälder enormt svårt, och jag kan bara beundra henne.

Men nu till det som gjorde mig upprörd.
Idag fick pojken gå hem från skolan. Han hade ”ont i magen”. Jag känner igen det från min egen skoltid. Då man vill fly från det hemska får man ”ont i magen”. Det är det första som gör mig riktigt upprörd! Här borde skolpersonalen hört alarmklockorna ringa! Men nej, de är döva för dem.
Pojken kommer hem, berättar för sin mamma vad som hänt. Mamman kontaktar skolan, och de ställer sig oförstående kring det han berättat för sin mamma, för de har inte sett eller hört något. Och sedan händer inget mer… Pojken mår dåligt, och mamman mår dåligt. Skolan = de tre aporna! Fullkomligt oacceptabelt!

Det andra som gör mig fruktansvärt upprörd är att skolan inte vill eller vågar lyssna på föräldrar. De är så oerhört rädda för kritik att de gärna blundar för det. Inom skolledningar, och det har jag hört från många som jobbar inom skolvärlden, råder mentaliteten ”slicka uppåt och sparka nedåt”. Som en vän till mig, som är lärare beskrev det; Man får uppdrag som är omöjliga att klara och sen får man ändå stå till svars när man misslyckas. Hur ska en pedagog kunna göra ett bra jobb under de förutsättningarna?

Hur ska man kunna reda bot på mobbning och kränkningar på skolan om en sådan mentalitet råder inom skolledningar?
Jo, genom att vara förjävligt jobbiga föräldrar! Minsta incident skall anmälas. Reagera omedelbart och var jobbig. Gärna polisanmälan om det behövs. Vi som föräldrar har som tradition varit rädda för att stöta oss med skolan, och vill gärna hålla oss vän med dem, men det är faktiskt våra barns arbetsplats, och där ska de ha det bra, så vi har rätt att ställa krav.

Nej vi är aldrig som föräldrar jobbiga! För glöm inte att rektorn kan få byta jobb som rektor på skolan, men vi kan aldrig bli utbytta som föräldrar oavsett hur mycket rektorn vill det.