Författararkiv: nkajrup

Om nkajrup

Jag har funderat länge på att starta en blogg. Funderat på vad den skall handla om, och vilket budskap jag vill framföra. Att dela med sig av sina tankar och funderingar kan vara utvecklande, men det viktiga är att man vet vad som är utvecklande av det man delar med sig av. Det måste också ge den som läser något, en tanke eller en fundering. Mycket i denna blogg kommer troligen handla om mitt liv som deltidsförälder och vad det innebär. Till viss del kommer det handla om vilka möjligheter, svårigheter och problem som följer med som deltidsförälder. Jag kommer också debattera en del kring synen på föräldraskap ur olika aspekter.

Tiden har gått och nya utmaningar!

Vet ni vad? Det har gått en tid… Det finns skäl till det. Personliga sådana som har på ett positivt sätt tagit upp min tid. Jag har uppfyllt mina delmål, vilket jag är stolt över, men det är inte det som detta inlägg ska handla om. Det ska handla om om: ”Jaha, vad nu då?”

Hur många av er som läser detta, när ni kommer hem, frågar din partner (om den är hemma) hur den haft det under dagen?
Jag antar de flesta. Och jag antar att de flesta förväntas få samma fråga tillbaka.
Helt naturligt och det är ett sätt att visa att man bryr sig om varandra. För mig är det ett sätt att visa att jag uppskattar att komma hem och har sett fram emot det. Frågan: ”Hur har du haft det?” är ett sätt att visa tillhörighet. Och man förväntar sig en motfråga… ”Och hur var din dag?” Men det är inte alltid som det är så naturligt man önskar att det skall vara:
Exempel 1, dotter snart 18 år:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Bra, orkar inte prata! och går till sängs.
Slut på den diskussionen.
Exempel 2, sambo:
– Hur var din dag? frågar jag.
– Det var högar med papper på jobbet, och den och den gjorde det, och de ville att jag skulle göra det, och jag hinner inte med det, kan du laga maten?
Där tog den diskussionen slut med.

Nu säger inte jag att jag är perfekt och alltid gör precis motsatsen till de två exemplen ovan, men jag anstränger mig att faktiskt inte göra det. För det är precis det vad det handlar om! Inställning!

Jaha, vad nu då?

Mina tankar, och jag tror att de kan tillämpas på både barn, tonåringar och partners.

  • Omtanke
    • Omtanke är att bry sig, och inte kritik
    • Får man frågan ”hur har du haft det?”, fråga alltid tillbaka
  • Lyssna
    • Diskussionerna kan vänta till ett lämpligare tillfälle, men inte uteslutas
  • Respekt
    • Vi är olika, vi reagerar olika och vi bedöms olika. Ha det i åtanke.
  • Behov
    • Som ovan, vi är olika. Vad som gör att vi mår bra är inte alltid samma sak som för någon annan.

Fyra punkter, rangordnade. Omtanke, lyssna, respekt och behov, i den ordningen. Det är min medicin för att motverka symtomen ”Jaha, vad nu då?”.  Vad som är viktigast är att finna det som är gemensamt av ovan fyra punkter. Baggis eller hur?

 

 

Annonser

Vad är ålder?

Nu har man kommit till vad man kallar medelåldern. Det vill säga mellan medelåldern. Snart 45. Med andra ord inte yngre medelålders, och långt i från ungdom. Men vad känner jag mig som? Inte medelålders i alla fall! Och det får mig att inse att ålder bara är en siffra! Och nu kommer jag till det som jag vill säga med detta inlägg.

Jag har noterat, och också upplevt, att ålder är liktydigt med erfarenhet. Förvisso, med åldern samlar vi alla erfarenheter, både goda som dåliga. Men inte alla erfarenheter och  kunskaper man införskaffar sig är beständiga. Många är färskvara, och blir snabbt inaktuella. Och utan man anar det kan dessa erfarenheter, som är inaktuella, övergå till att bli fördomar. Dessa fördomar skapas när vi inte vågar utmana våra egna erfarenheter, och ”uppdatera” vår förståelse om oss själva eller vår omgivning. De erfarenheter vi undviker eller inte vill erfara blir direkt fördomar (eftersom vi inte har någon som helst kännedom om dessa). Med tiden samlar vi på oss massa nyttig, ”onyttig” erfarenhet och fördomar. Över alla år. Och det är i det här sammanhanget åldern kommer in. Varför ska jag som snart 45 placeras in i ett fack där jag anses inte vara förmögen att utmana mina erfarenheter? Och det mest fascinerande är att de som ifrågasätter mig i detta är de i min egen generation, inte de yngre!

Ni som läser detta skrattet nu säkerligen och tänker att jag är en idiot. Det är jag kanske, men det står jag för. Men ni som skrattar: vill ni vara i det facket? Vill ni vara i det facket att inte våga vara den ni egentligen själva är, och inte den siffra som åldern säger? Till syvende och sist bedöms vi alla av vår omgivning och inte alls av oss själva.

Jag själv då? Snart 45, medelålders… Nja. påminn mig inte! Jag känner mig absolut inte som 45. Jag försöker hålla jämna steg med utvecklingen så jag kan matcha min 17-åriga dotter. Jag vet i alla fall vad SnapChat är. Men vad jag gör är att inte fastna i de normer som gällde när jag var i hennes ålder. Många av mina erfarenheter från min tid som 17 är väldigt inaktuella! Även många av mina fördomar, tack och lov! Hon skaffar sina erfarenheter på egen hand, men vad hon också gör är att hon lär mig. Jag delar också med mig till henne som förälder, men inte som 45-åring. Jag kan aldrig säga till henne att bara för att jag är 45 vet jag bättre! Jag kunde faktiskt kunnat vara 55 och vilken skillnad hade det gjort? Ingen!

Siffran din ålder säger har ingen som helst betydelse, det är hur du omsätter din erfarenhet och omvärderar den, hur du undviker fördomar, och en vilja att förstå det okända, som gör vem du är.

Då var det det här med jämställdhet igen…

Jag ställer mig frågan, varför ska vi pappor som kämpar i vårdnadstvister få höra att vi ska inte klaga med tanke på hur diskriminerade kvinnor är annars? Till er kvinnor svarar jag att jag mycket hellre tar er kamp än den som jag själv har just nu.

Jag håller med om att allt i vårt samälle inte är jämställt. Jag har fortfarande svårt att förstå varför t ex en sjukhusfysiker har mycket bättre betalt än en sjuksköterska, trots likvärdig utbildning och ansvarsområde. Det finns många fler exempel där kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, och för mig är det fullkomligt orimligt att det skall vara så.

I förra veckan hade TV4 morgonnyheter ett kort inslag där en advokat svarade på tittarfrågor angående pappors svårigheter i vårdandstvister. Jag såg det i efterhand, och kunde i samband med det också läsa de kommenterar som kommit in. Och självklar slog det mig att övervägande delen handlade om ”varför klagar papporna när det är så illa för oss kvinnor”. Advokaten som satt i studion var i mitt tycke riktigt bra, och gav en bra nyanserad bild hur det faktiskt ser ut inom det familjerättsliga området. Hon hänvisade bland annat till ”kontinuitetsprincipen”. Detta begrepp finns inte i någon lagtext, men har mer eller mindre blivit en praxis. I grunden är principen bra, men kan i en del fall bli kontraproduktiv, och då i de fall man pratar om jämställdhet. I korta ordalag handlar det om att barnet inte skall utsättas för stora förändringar i sitt unga liv. I säg bra, men det får konsekvenser, inte bara för den enskilde föräldern eller barnet, men också för den samhälleliga synen. Problemet uppstår när ”kontinuitetsprincipen” tillämpas, då den bygger på att mamman, dels på grund av amning och första anknytning, och dels på att de historiskt och kulturellt har tagit större ansvar för barnen de första levnadsåren. Mammans biologiska försprång går inte att förklara bort, men resten ligger i samhällets attityder. För rent krasst, varför är kvinnors löner lägre än mäns? Främsta orsaken är att kvinnor stannar hemma med barn och tar hand om hemmet. Det vill jag ändra på. Det finns inget som säger att vi män inte skulle kunna klara uppgiften att vara hemma med barn och sköta hushållet, lika mycket som kvinnor skulle kunna göra en yrkesmässig karriär.

För mig är ekvationen ganska enkel:
Kvinnor har lägre löner än män = jobbar mindre för ett ta hand om barn och hushåll, tar ut mer föräldraledighet, och där med borta från arbetsmarknaden
Män har svårt i vårdnadstvister = kvinnorna har huvudansvaret för barnen i unga år, är föräldralediga med barnen och hemma.

Ska men nå jämställdhet, och få fler män att vara hemma med sina barn, skall man skrota begreppet ”kontinuitetsprincip” och se alla föräldrar, oavsett kön, lika kapabla att ta hand sina barn.

Då var det dags igen…

Det var ett tag sedan senaste inlägget, men likfullt kommer jag fatta mig kort. Troligtvis kommer det mer kontinuerliga inlägg efter detta.

Idag lämnade jag in en stämningsansökan till tingsrätten i Göteborg. En ansökan om att tingsrätten ska pröva att jag ska ha vårdnaden om min son, och han ska kunna umgås med mig på samma villkor som sina dagiskompisar. Att detta måste ske 2014 i Sverige är i sig skrämmande, men att jag dessutom får göra det en andra gång gör det inte mindre skrämmande. Ni som följt min blogg vet att jag har haft en resa som inte i alla stunder har varit helt enkel. Det som var för två år sedan är sedan länge bearbetat och jag har lämnat det bakom mig för att kunna blicka framåt och uppnå mina mål. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag har lyckats så bra som jag har gjort. Men det räcker ändå inte. Att min son ska få umgås med mig är omgärdat med en massa villkor, främst ställda av hans mamma. Om jag inte, i hennes ögon, uppfyller dessa villkor, får han inte heller umgås med mig. Dessa villkor är baserade på hennes egen personliga uppfattning, utan verklighetsförankring, på hur min tillvaro ser ut. Vad jag säger spelar ingen som helst roll. Och nu kommer det mest skrämmande, det gör det inte för familjerätten heller, för de litar mer på henne som aldrig pratar med mig, träffar mig, träffar min vänner eller familj, och inte heller frågar mig. Lika lite vet familjerätten om mig som hon gör. Kvar står jag, marginaliserad, och inplacerad i fack jag inte hör hemma i, med en bristande tilltro till socialtjänsten och rättsväsendet.

Igår fick jag i alla fall nog, efter det att min son, tillsammans med sin storasyster, inte fick möjlighet att ha en vettig tillvaro under sommarlovet. Jag ger inte på några villkor upp mitt föräldraskap, och jag kommer inte acceptera att utöva det under villkor.

Målbilden

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg kontinuerligt här. Det beror absolut inte på skrivkramp, utan snarare på brist av tid och möjlighet att kunna sitta den stunden det tar att skriva. Och det är precis det jag nu kommer att ta upp. Men innan jag övergår till ämnet vill jag betona att jag är ingen psykolog, har aldrig professionellt arbetat med personlighetsutveckling eller liknande, ej heller deltagit i liknande aktiviteter. Det jag skriver baseras enbart på mina egna erfarenheter, och de må vara helt uppåt väggarna, men för mig är de värdefulla.

Ni som läst tidigare inlägg av min blogg vet att jag genomgår en resa. För er som inte läst det, så kan jag kortfattat sammanfatta det med att jag har haft ett mindre helvete. Jag tror det räcker så. Mitt i all den bedrövelse som var, bestämde jag mig ändå för en sak – jag ska komma tillbaka! Jag skapade mig en målbild och gjorde den konkret. Jag har ett mål, ett tydligt mål. I och med det har jag hela tiden, med målet i sikte, att ta ställning till val jag ställts inför.

Jag hade förmånen att lyssna på Yannick Tregaro för ett antal år sedan, och hans version av Kajsa Bergqvists comeback (vid tillfället var han tränare för henne). Det jag fascinerades av var att, trots alla motgångar hon mötte, så gav hon aldrig upp sitt mål. För det är just det, att inte vika efter för motgångarna för att uppnå den målbild man skapat.

I den stund man skapar sin målbild, skapar man också den vägen man skall ”gå” för att nå målet. Det blir som en steg-för-steg instruktion i ens medvetande. Vägen man skapar är självklart hypotetisk och ideal. Det finns inget annat att utgå ifrån. Att i utgångsläget bygga en massa ”om” och ”men” som hinder är rent kontraproduktivt, och leder inte till att man kämpar för sitt mål. Bestäm dig! Dit ska jag!!! Det svåra är dock att när man möter motgångar, glömmer man lätt den målbild man byggt upp. Fokus hamnar istället på det hinder motgången har skapat.

Jag utgår självklart från det jag själv har upplevt, och hur jag själv har jobbat med min målbild, samt hanterat de motgångar jag stött på under vägen. Resan har inte på något sätt varit enkel, men det har heller inte varit outhärdlig. Det som gjort den uthärdlig har just varit att jag hela tiden varit fokuserad på mitt mål. Resan är ännu inte över, även om många av mina delmål har uppfyllts. Ett är till exempel att jag inom kort är tillbaka i arbetslivet. Det är i sig en viktig milstolpe, och en förutsättning för att mitt slutgiltiga mål skall uppnås. Steg för steg närmar jag mig det.

När jag mitt i en uppslitande vårdnadstvist samtidigt förlorade min yngsta dotter, och kort därefter förlorade mitt arbete, nådde jag botten. Jag hade inte råd att bo kvar i den lägenhet jag då hade, och rasade precis ihop. Det tog en tid innan jag själv förstod hur illa det var, och tog tag i det. I den stunden konkretiserade, och visualiserade jag min målbild. Tidigare hade jag bara en diffus önskan om vad jag vill uppnå. Jag skapade i mitt medvetande varje steg jag måste ta på min resa tillbaka för att nå målet. För min omgivning kanske det kunde tyckas irrationellt och ologiskt i vissa val jag gjorde, men inom mig hade jag en noga uträknad plan. Och en så länge följer jag min plan till punkt och pricka.

Jag har under resans gång många gånger blivit ifrågasatt. Att jag sedan envist hållit fast vid min plan har nog till viss del retat en del i min omgivning. Jag har också många gånger fått goda råd om saker jag kan göra. Dessa råd har jag självklart lyssnat på och värderat, men om jag skulle följa dem hängde på om de var förenliga med den plan jag hade skapat för mig själv. En som tidigt förstod min plan var faktiskt handläggaren på arbetsförmedlingen, vilket samtidigt förvånade mig.

Hur jävligt jag än hade det så tvivlade jag aldrig på min egen förmåga. Troligtvis kommer det fler motgångar på vägen, men eftersom jag bevisligen har kunnat övervinna tidigare, kommer också dessa övervinnas på ett konstruktivt sätt. Jag kan inte glömma ett talesätt jag först fick höra då jag gjorde lumpen – ”du klarar av mer än tre gånger mer än vad du själv tror, och tio gånger mer än vad din mamma tror”. Jag kan inte annat än att instämma att det faktiskt förhåller sig så. Ser jag tillbaka på vad jag har gått igenom förundras jag över att jag fortfarande står på benen…

Känslomässig dränering…

Den resa jag gjort har gett mig enorma erfarenheter och en stor insikt om mig själv som person. Jag har ställts inför stora prövningar och dessa har gett mig kännedom om vad jag klarar av. En egenskap jag har, och som min närmaste omgivning och familj kan vittna om, är att jag är väldigt hjälpsam och snäll. Så pass snäll att jag blivit sedd som naiv och blåögd, samt låtit mig utnyttjas. Detta har hänt ett par gånger, och med det har jag lärt mig se varningstecknen. Om jag nu inte hade sett dem och sagt ifrån idag, hade jag troligtvis tappat orken igen för att hantera min egen situation. För det är denna negativa egenskapen jag har – att jag lätt glömmer bort mig själv i min iver att vara andra till lags.
Vissa saker går inte att ändra på när det gäller sin egen personlighet. Det man kan göra är att lära sig leva med, och hantera dessa egenheter man har, men framför allt försöka undvika att dessa egenheter utnyttjas av andra. Att helt enkelt inse, som för mig, att jag är ingen frälsare eller helbrägdagörare.

Att hjälpa och stötta någon är något jag alltid kommer göra. Det är min natur. Men när min hjälp och support börjar bli för självklar att den utnyttjas då backar jag ur. Jag tar mycket av min egen energi att vara behjälplig. Det gör jag för jag oftast vet att det ger mycket energi tillbaka. Men ibland är det inte så. Tidigare förstod jag inte detta, och blev helt dränerad på energi. Jag vill verkligen inte bli det.

Den senaste två månaders händelser har fått mig att inse att om jag skall förbli mitt forna jag, som nu jag äntligen blivit, måste jag släppa vissa saker som riskerar att få mig att falla tillbaka. Den insikten är jag stolt över. Att jag i tid kan sätta stopp och för mig själv behålla min heder. Det är jag skyldig mina barn och de som älskar mig.

Jag lever mitt liv, och ingen annans!!!

Nu kom hösten… Då är jag stolt!

Ja så kom hösten… Den årstid då naturen förbereder sig för vintervilan, frukterna mognar, och det bjuds på en färgprakt utan dess like. Jag uppskattar denna årstid. De senaste somrarna jag har haft är starkt förknippade med sorg, smärta och saknad, och så även denna sommar. Förvisso har det funnits ljusglimtar som jag noga tagit tillvaratigt på, men ändå har en del händelser gjort att denna vackra sommar inte fullt ut kommit till sin rätt i mitt sinne. Dock har denna sommar ändå varit bättre än de tre senaste, men med ett par riktigt mörka moln… Det är ändå ljusglimtarna jag bär med mig in i hösten, och som också gett mig ett enormt överskott på energi.

Jag är stolt över mig själv över de val jag gjorde i våras. De har gett resultat!
Jag är stolt över mig själv att jag inte slutade tro på min förmåga!
Jag är stolt över mig själv för att jag vågar ta motgångar.
Jag är stolt över mig själv att se möjligheter i allt, även då det kan vara svårt!
Jag är stolt över mig själv att jag kan se mig själv som den jag är, och inte som något någon annan vill att jag ska vara.
Jag är stolt över mig själv att inte sluta kämpa!