Om min blogg

Jag har funderat länge på att starta en blogg. Funderat på vad den skall handla om, och vilket budskap jag vill framföra. Att dela med sig av sina tankar och funderingar kan vara utvecklande, men det viktiga är att man vet vad som är utvecklande av det man delar med sig av. Det måste också ge den som läser något, en tanke eller en fundering.

Mycket i denna blogg kommer troligen handla om mitt liv som deltidsförälder och vad det innebär. Till viss del kommer det handla om vilka möjligheter, svårigheter och problem som följer med som deltidsförälder. Jag kommer också debattera en del kring synen på föräldraskap ur olika aspekter.

Efter att ha skrivit mitt första riktiga inlägg så fick jag responsen från en av mina bästa vänner att jag att inte skriver om mina känslor. Min vän tyckte det var för kliniskt och akademiskt… Hon menade att det var på grund av att jag var man som jag inte skrev om mina känslor. Hon kanske har rätt, men för mig tillhör mina känslor mitt privatliv, och en blogg som denna är offentlig, och den är inte ett forum att dela mitt privatliv i. Ni som är intresserade av mitt privatliv, kan jag dela det med, i förtroende, över en fika, middag eller annat socialt sammanhang som inte är offentligt.

Så till er som förväntar er att jag delar med mig av mitt privatliv så är denna bloggen inte något för er… Jag kan göra inlägg på Facebook och Twitter som berör mitt privatliv i begränsad omfattning, men inte här. Här är jag offentlig, och mina tankar och funderingar som jag delar här är enbart sådana som är värda att publicera offentligt. Mitt syfte är enbart att väcka tankar, reflektion och funderingar hos läsaren som rör saken som jag skriver om, och inte om mig som person.

Jag inbjuder alla som läser det jag skriver till debatt, oavsett om ni delar min åsikt eller inte. Jag uppskattar er läsares återkoppling, och ge mig gärna uppslag på vad jag kan skriva om.

Och som sagt, är ni intresserade av mitt privatliv är ni välkomna att lära känna mig privat i verkliga livet, så får ni det intresset tillgodosett 🙂

2 thoughts on “Om min blogg

  1. Jochen Schützdeller

    Hej Nils!
    Så korsas våra vägar till slut och på ett annat sätt än jag föreställt mig… om jag nu föreställt mig något alls. Vi ”hängde” ju inte så mycket med varandra även om jag uppskattade dig särskilt för din spontanitet och humor. Det var något med ditt leende som var skälmskt och därmed förförde till busiga upptåg. Och samtidigt var du rejält mer seriös än jag, då när vi studerade på Oceanografen. Du fattade ju vad vi höll på med, jag för min del var bara vansinnigt intresserad… även om jag nog till slut fick med mig viktiga bitar som hjälpt mig att ta ställning i bland annat klimatfrågan. Jag har till exempel inte flugit på snart 8 år, inte för att jag inte gillar att resa, jag älskade det, utan för att jag inte längre kan njuta med vetskapen jag har idag.

    Det var dock en historia som jag aldrig brydde mig om att gå till botten med och det var, …nu sviker mig minnet och jag blir osäker om det var du som berättade detta… något du berättade om en olycka när du gjorde militärtjänst i flottan. Något gick fel, en vpl dog och det hade satt spår i dig förstod jag… Jag fick en vag känsla av att du kände skuld eller en stark medkänsla med de olyckliga anhöriga…. Berätta gärna om detta någon gång…

    Nu till nuet.

    EC ringde och sa att jag måste bara läsa en blogg som hon hittat. EC är klok, begåvad och sansad och ett tips eller ett råd från henne följer man, annars missar man saker.
    Så jag satte mig och läste och blev först sorgsen och förfärad över vad du fått gå igenom. Plötsligt framstod mina sorger och min ångest som veritabla glädjeämnen klädda i gråtrist särk.
    Men det var två andra iakttagelser som gjorde ett mycket starkare intryck.

    För det första, Nils, du skriver med en otroligt vacker, nykter och målande prosa med inslag av (natur)vetenskaplig stringens. Detta är fan ta mig inte bara en blogg utan också ett exempel på hur man skriver väl. Jag är kräsen, känslig för taskigt skrivspråk (även om min egen prosa lämnar mycket att önska) och jag vet att uppskatta när det berör det inre genom väl valda ord.

    För det andra, Nils, … detta är inte skrivit av en looser. Detta kan bara skrivas av en winner! Så brutalstarkt i det självutlämnande och så insiktsfullt analytiskt, med en spännvidd som visar på intellektuellt djup, filosofisk tyngd och stark empatisk förmåga. Javisst, det finns inslag av självömkan, men det vore väl ganska orättvist om någon, som drabbats på det sätt jag tycker mig förstå att du gjort, inte får känna dessa känslor. Känslolivets komplexitet är väl säkert något, som vi ändå först med ökande distans till ungdomen, i allt högre grad kan tillägna oss.

    Jag tänker att, en person med så mycket vinnaregenskaper som Du, vill jag gärna se, läsa och höra mer av. Jag är kräsen även när det gäller bekantskaper. Saknar man djup och förmåga att tänka självständigt hamnar man vanligtvis inte högst upp på min gillalista.
    Ergo, du är mycket välkommen!

    Jag tänker också…. när kommer boken?

    🙂 Jochen

    Svara
  2. Åsa

    Hej Nils. Tack för att du har modet att dela med dig av ditt innersta liv. Tack för din ärlighet och uppriktighet. Visst är det lätt att hamna på gatan i detta rike fyllt med sociala nät och fantastiskt fega invånare, som lägger över ansvaret att ta hand om varandra på ett hjärtlöst system. Jag har hamnat på gatan, som tur var bara under en dag, då en fin vän och mor tog hand om mig efter att jag tillslut räckt ut en hand och bett om hjälp. Många omständigheter under många år ledde till att jag befann mig i ett vakuum av post traumatisk chock, djup ångest och depression, utan hem, utan jobb, med ett trasigt exjobb och kropp i total kaos. En topp student med bästa betyg och meritförteckning utan dess like, ett liv fyllt med spännande globala äventyr och en gå på anda som hette duga, hjälpte inte när kraften att fly från det som Var i mitt inre var så stor att jag tappade kontakten till vad som var Mig. Jag kan inte skylla på något eller någon omkring mig att jag hade drivit mig själv så långt att det som verkade vara grunden för min existens totalt drogs bort under mina fötter. Jag förstod inte då att en stor drivkraft i mitt liv var den existentiella rädslan. Min omedvetenhet om detta gjorde att jag hela tiden jagade i det yttre livet att stilla denna inre rädslan. Det inre kaoset spred sig som ringar på vattnet till det yttre livet och alla dess relationer. BAAM!! Min envishet, tjurskallighet och stora inre energi och ’jag kan själv’ anda gjorde att jag var tvungen att köra huvudet i väggen många gånger innan jag slutligen gav upp, bad om hjälp och inviterade stillheten in i mitt liv. Den extremt snabba tanke frekvensen, ledde till att jag levde i ett oändligt krig av djup ångest och depression. Det tog lång tid av närvaro i detta krig, tillsammans med äventyr i naturen, att verkligen släppa taget om tankarna och bjuda in eller ut tystnaden inom mig. Här i tankarnas mellanrum, har jag kommit i kontakt med mitt riktiga jag. Ju djupare jag dyker i mig själv genom att vara Närvarande med det som bubblar upp där inne och totalt ärligt Se det som Är, tynar känslan av Jaget bort mer och mer. För första gången i mitt liv känner jag mig hel. Få yttre intryck kan rubba mig längre, därför det finns mycket lite ego kvar som kan identifiera sig självt med det ständigt förgängliga yttre. Ur den inre helheten är en upplevelse av ständig kärlek som bara Är. Det är fysiskt omöjligt för mig att hata längre, även gentemot den som vållat mig och min familj mest olycka genom mitt liv. Lycka och tacksamhet sipprar upp inom mig, som bubblor i en djup stilla månskens sjö. Precis som du säger Nils så är det Ärligheten som skapar en hel människa. Men det viktigaste är inte att visa totalt obehindrad ärlighet gentemot omgivningen. Den kan inte alltid ta den totala sanningen och det krävs att du som person är mycket hel för att kunna handskas med effekten av en sådan hämningslös ärlighet. Även om den är heders värd så är inte mänskligheten så medveten ännu att den kan handskas med en sådan kommunikation. Det viktiga däremot är att du hela tiden i varje ögonblick är Ärlig till det som Är inom dig och är totalt närvarande med det, utan dömande. Ger du dig själv den gåvan, kommer dina barn att bli de lyckligaste som går i ett par skor på Moder Jord, därför du har visat dem vägen till sann inre och yttre integritet. Jag minns dig precis som Jochen, från den härliga Oceanografi tiden. Du är heders värd. Skriv om du vill utbyta ’händer’! Allt det bästa till dig min vän! Lite livs erfarenhet från ’Skåne’ Åsa.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s