Månadsarkiv: april 2014

Då var det det här med jämställdhet igen…

Jag ställer mig frågan, varför ska vi pappor som kämpar i vårdnadstvister få höra att vi ska inte klaga med tanke på hur diskriminerade kvinnor är annars? Till er kvinnor svarar jag att jag mycket hellre tar er kamp än den som jag själv har just nu.

Jag håller med om att allt i vårt samälle inte är jämställt. Jag har fortfarande svårt att förstå varför t ex en sjukhusfysiker har mycket bättre betalt än en sjuksköterska, trots likvärdig utbildning och ansvarsområde. Det finns många fler exempel där kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, och för mig är det fullkomligt orimligt att det skall vara så.

I förra veckan hade TV4 morgonnyheter ett kort inslag där en advokat svarade på tittarfrågor angående pappors svårigheter i vårdandstvister. Jag såg det i efterhand, och kunde i samband med det också läsa de kommenterar som kommit in. Och självklar slog det mig att övervägande delen handlade om ”varför klagar papporna när det är så illa för oss kvinnor”. Advokaten som satt i studion var i mitt tycke riktigt bra, och gav en bra nyanserad bild hur det faktiskt ser ut inom det familjerättsliga området. Hon hänvisade bland annat till ”kontinuitetsprincipen”. Detta begrepp finns inte i någon lagtext, men har mer eller mindre blivit en praxis. I grunden är principen bra, men kan i en del fall bli kontraproduktiv, och då i de fall man pratar om jämställdhet. I korta ordalag handlar det om att barnet inte skall utsättas för stora förändringar i sitt unga liv. I säg bra, men det får konsekvenser, inte bara för den enskilde föräldern eller barnet, men också för den samhälleliga synen. Problemet uppstår när ”kontinuitetsprincipen” tillämpas, då den bygger på att mamman, dels på grund av amning och första anknytning, och dels på att de historiskt och kulturellt har tagit större ansvar för barnen de första levnadsåren. Mammans biologiska försprång går inte att förklara bort, men resten ligger i samhällets attityder. För rent krasst, varför är kvinnors löner lägre än mäns? Främsta orsaken är att kvinnor stannar hemma med barn och tar hand om hemmet. Det vill jag ändra på. Det finns inget som säger att vi män inte skulle kunna klara uppgiften att vara hemma med barn och sköta hushållet, lika mycket som kvinnor skulle kunna göra en yrkesmässig karriär.

För mig är ekvationen ganska enkel:
Kvinnor har lägre löner än män = jobbar mindre för ett ta hand om barn och hushåll, tar ut mer föräldraledighet, och där med borta från arbetsmarknaden
Män har svårt i vårdnadstvister = kvinnorna har huvudansvaret för barnen i unga år, är föräldralediga med barnen och hemma.

Ska men nå jämställdhet, och få fler män att vara hemma med sina barn, skall man skrota begreppet ”kontinuitetsprincip” och se alla föräldrar, oavsett kön, lika kapabla att ta hand sina barn.

Annonser

Då var det dags igen…

Det var ett tag sedan senaste inlägget, men likfullt kommer jag fatta mig kort. Troligtvis kommer det mer kontinuerliga inlägg efter detta.

Idag lämnade jag in en stämningsansökan till tingsrätten i Göteborg. En ansökan om att tingsrätten ska pröva att jag ska ha vårdnaden om min son, och han ska kunna umgås med mig på samma villkor som sina dagiskompisar. Att detta måste ske 2014 i Sverige är i sig skrämmande, men att jag dessutom får göra det en andra gång gör det inte mindre skrämmande. Ni som följt min blogg vet att jag har haft en resa som inte i alla stunder har varit helt enkel. Det som var för två år sedan är sedan länge bearbetat och jag har lämnat det bakom mig för att kunna blicka framåt och uppnå mina mål. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag har lyckats så bra som jag har gjort. Men det räcker ändå inte. Att min son ska få umgås med mig är omgärdat med en massa villkor, främst ställda av hans mamma. Om jag inte, i hennes ögon, uppfyller dessa villkor, får han inte heller umgås med mig. Dessa villkor är baserade på hennes egen personliga uppfattning, utan verklighetsförankring, på hur min tillvaro ser ut. Vad jag säger spelar ingen som helst roll. Och nu kommer det mest skrämmande, det gör det inte för familjerätten heller, för de litar mer på henne som aldrig pratar med mig, träffar mig, träffar min vänner eller familj, och inte heller frågar mig. Lika lite vet familjerätten om mig som hon gör. Kvar står jag, marginaliserad, och inplacerad i fack jag inte hör hemma i, med en bristande tilltro till socialtjänsten och rättsväsendet.

Igår fick jag i alla fall nog, efter det att min son, tillsammans med sin storasyster, inte fick möjlighet att ha en vettig tillvaro under sommarlovet. Jag ger inte på några villkor upp mitt föräldraskap, och jag kommer inte acceptera att utöva det under villkor.