Månadsarkiv: januari 2014

Målbilden

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg kontinuerligt här. Det beror absolut inte på skrivkramp, utan snarare på brist av tid och möjlighet att kunna sitta den stunden det tar att skriva. Och det är precis det jag nu kommer att ta upp. Men innan jag övergår till ämnet vill jag betona att jag är ingen psykolog, har aldrig professionellt arbetat med personlighetsutveckling eller liknande, ej heller deltagit i liknande aktiviteter. Det jag skriver baseras enbart på mina egna erfarenheter, och de må vara helt uppåt väggarna, men för mig är de värdefulla.

Ni som läst tidigare inlägg av min blogg vet att jag genomgår en resa. För er som inte läst det, så kan jag kortfattat sammanfatta det med att jag har haft ett mindre helvete. Jag tror det räcker så. Mitt i all den bedrövelse som var, bestämde jag mig ändå för en sak – jag ska komma tillbaka! Jag skapade mig en målbild och gjorde den konkret. Jag har ett mål, ett tydligt mål. I och med det har jag hela tiden, med målet i sikte, att ta ställning till val jag ställts inför.

Jag hade förmånen att lyssna på Yannick Tregaro för ett antal år sedan, och hans version av Kajsa Bergqvists comeback (vid tillfället var han tränare för henne). Det jag fascinerades av var att, trots alla motgångar hon mötte, så gav hon aldrig upp sitt mål. För det är just det, att inte vika efter för motgångarna för att uppnå den målbild man skapat.

I den stund man skapar sin målbild, skapar man också den vägen man skall ”gå” för att nå målet. Det blir som en steg-för-steg instruktion i ens medvetande. Vägen man skapar är självklart hypotetisk och ideal. Det finns inget annat att utgå ifrån. Att i utgångsläget bygga en massa ”om” och ”men” som hinder är rent kontraproduktivt, och leder inte till att man kämpar för sitt mål. Bestäm dig! Dit ska jag!!! Det svåra är dock att när man möter motgångar, glömmer man lätt den målbild man byggt upp. Fokus hamnar istället på det hinder motgången har skapat.

Jag utgår självklart från det jag själv har upplevt, och hur jag själv har jobbat med min målbild, samt hanterat de motgångar jag stött på under vägen. Resan har inte på något sätt varit enkel, men det har heller inte varit outhärdlig. Det som gjort den uthärdlig har just varit att jag hela tiden varit fokuserad på mitt mål. Resan är ännu inte över, även om många av mina delmål har uppfyllts. Ett är till exempel att jag inom kort är tillbaka i arbetslivet. Det är i sig en viktig milstolpe, och en förutsättning för att mitt slutgiltiga mål skall uppnås. Steg för steg närmar jag mig det.

När jag mitt i en uppslitande vårdnadstvist samtidigt förlorade min yngsta dotter, och kort därefter förlorade mitt arbete, nådde jag botten. Jag hade inte råd att bo kvar i den lägenhet jag då hade, och rasade precis ihop. Det tog en tid innan jag själv förstod hur illa det var, och tog tag i det. I den stunden konkretiserade, och visualiserade jag min målbild. Tidigare hade jag bara en diffus önskan om vad jag vill uppnå. Jag skapade i mitt medvetande varje steg jag måste ta på min resa tillbaka för att nå målet. För min omgivning kanske det kunde tyckas irrationellt och ologiskt i vissa val jag gjorde, men inom mig hade jag en noga uträknad plan. Och en så länge följer jag min plan till punkt och pricka.

Jag har under resans gång många gånger blivit ifrågasatt. Att jag sedan envist hållit fast vid min plan har nog till viss del retat en del i min omgivning. Jag har också många gånger fått goda råd om saker jag kan göra. Dessa råd har jag självklart lyssnat på och värderat, men om jag skulle följa dem hängde på om de var förenliga med den plan jag hade skapat för mig själv. En som tidigt förstod min plan var faktiskt handläggaren på arbetsförmedlingen, vilket samtidigt förvånade mig.

Hur jävligt jag än hade det så tvivlade jag aldrig på min egen förmåga. Troligtvis kommer det fler motgångar på vägen, men eftersom jag bevisligen har kunnat övervinna tidigare, kommer också dessa övervinnas på ett konstruktivt sätt. Jag kan inte glömma ett talesätt jag först fick höra då jag gjorde lumpen – ”du klarar av mer än tre gånger mer än vad du själv tror, och tio gånger mer än vad din mamma tror”. Jag kan inte annat än att instämma att det faktiskt förhåller sig så. Ser jag tillbaka på vad jag har gått igenom förundras jag över att jag fortfarande står på benen…

Känslomässig dränering…

Den resa jag gjort har gett mig enorma erfarenheter och en stor insikt om mig själv som person. Jag har ställts inför stora prövningar och dessa har gett mig kännedom om vad jag klarar av. En egenskap jag har, och som min närmaste omgivning och familj kan vittna om, är att jag är väldigt hjälpsam och snäll. Så pass snäll att jag blivit sedd som naiv och blåögd, samt låtit mig utnyttjas. Detta har hänt ett par gånger, och med det har jag lärt mig se varningstecknen. Om jag nu inte hade sett dem och sagt ifrån idag, hade jag troligtvis tappat orken igen för att hantera min egen situation. För det är denna negativa egenskapen jag har – att jag lätt glömmer bort mig själv i min iver att vara andra till lags.
Vissa saker går inte att ändra på när det gäller sin egen personlighet. Det man kan göra är att lära sig leva med, och hantera dessa egenheter man har, men framför allt försöka undvika att dessa egenheter utnyttjas av andra. Att helt enkelt inse, som för mig, att jag är ingen frälsare eller helbrägdagörare.

Att hjälpa och stötta någon är något jag alltid kommer göra. Det är min natur. Men när min hjälp och support börjar bli för självklar att den utnyttjas då backar jag ur. Jag tar mycket av min egen energi att vara behjälplig. Det gör jag för jag oftast vet att det ger mycket energi tillbaka. Men ibland är det inte så. Tidigare förstod jag inte detta, och blev helt dränerad på energi. Jag vill verkligen inte bli det.

Den senaste två månaders händelser har fått mig att inse att om jag skall förbli mitt forna jag, som nu jag äntligen blivit, måste jag släppa vissa saker som riskerar att få mig att falla tillbaka. Den insikten är jag stolt över. Att jag i tid kan sätta stopp och för mig själv behålla min heder. Det är jag skyldig mina barn och de som älskar mig.

Jag lever mitt liv, och ingen annans!!!