Igår var det två år sedan in dotter, Mercedes, blev påkörd av en rattfyllerist och omkom. Hon hann inte fylla två år. Hon hade hela livet framför sig, men en berusad, narkotikapåverkad man, utan omdöme, hade satt sig i en bil och körde en vansinnesfärd som slutade på den trottoar där Mercedes befann sig på. I det ögonblicket tog många människors liv en vändning. Mercedes liv tog slut, men alla vi andra som älskade henne, som stod henne nära, för oss blev inte livet detsamma igen. Inte heller för gärningsmannen, Robert Cseh, kommer livet bli detsamma, förhoppningsvis. Han släpps fri i dagarna nu efter att ha avtjänat två tredjedelar av det straff Högsta domstolen fastställde. 3 år för grovt vållande till annans död. Maxstraffet är tio år för det brottet, och jag undrar fortfarande vad som krävs för att en domstol skall utdöma den påföljden. Hur många fler skall behöva dö av berusade bilförare innan man inser att bilen, lastbilen eller bussen är ett dödligt vapen?
Jag kan inte få tillbaka Mercedes hur mycket jag önskar det. Hon finns inom mig hela tiden likafullt. Den korta tid jag fick med henne har berikat mitt liv mer än någon kan ana. Samtidigt kan jag känna en oerhörd saknad. En saknad över att inte få uppleva hennes skolgång, skolavslutningar, hennes födelsedagar, julen, midsommar och bara de stunder då hon låg och pillade mig i håret tills hon somnade. Just den saknaden vill jag inte att någon annan förälder skall få uppleva.
Jag kan tycka att straffet Robert Cseh för var för lågt. Att det inte blev längre var för att domstolen inte kunde bevisa det som juridiskt kallas likgiltighetsuppsåt. Här är en uppenbar lucka i den svenska lagen. Att dricka sig berusad, för att sedan sätta sig i en bil, är inget annat likgiltighet inför de risker man utsätter sig själv och sin omgivning för.
Kvällsposten uppmärksammade händelsen i Rydaholm:
http://www.expressen.se/kvp/dodade-ettarig-flicka–nu-slapps-rattfyllot/
De artiklar som publicerades var nyanserade och bra, och jag hade en dialog med journalisten Lars Klint innan publicering. Jag är tacksam över Lars arbete att uppmärksamma denna problematik. För mig ger det ro att låta livet gå vidare. Det är inte bara jag som är upprörd över det som hände.
Det går inte att behandla bort en sorg efter ett förlorat barn, man kan bara lära sig leva med det. Sorgen är kronisk. På samma sätt går det inte behandla bort alkoholism, men man kan lära sig att hantera den. Lära sig att inte utsätta sig själv och andra för livsfara. Två år är för kort tid för det. Men jag kan bara hoppas på att Robert Cseh tagit all den hjälp kriminalvården har till sitt förfogande, och aldrig mer sätter sig berusad i en bil igen. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan förlåta honom… Att han bevisar sig vara en nykter alkoholist, och också arbetar aktivt för att motverka det som han själv orsakade.
Nils, man och en förälder 