Demoraliserande sysslolöshet

De senaste veckorna har varit en hiskelig berg-o-dalbana. Jag hade blivit förvarnad, men att det skulle bli så som det har varit hade jag inte kunnat föreställa mig. Vissa dagar sov jag 20 timmar i sträck, för att sedan en annan dag, vara hyperaktiv och bara behövt sova fyra timmar. Jag berättade detta för läkaren på återbesöket häromdagen, och fick då det lugnande beskedet att medicinen börjar ge effekt. Det dröjer ytterligare ett par månader innan full effekt uppnås, men mina förhoppningar att mycket annat kommer lösa sig med tiden, så behovet av medicin minskar.

En sak är sysslolösheten. Jag vill JOBBA och känna mig meningsfull. Jag märker att jag mår mycket bättre när jag har ett åtagande att göra. Jag känner mig också oerhört motiverad. Den känsla jag har nu är att jag KAN! Detta nämnde jag också för läkaren, och det såg hon som ett mycket gott tecken. Men likafullt är sysslolösheten demoraliserande. Och nu kommer vi till ett moment 22… För att söka jobb måste man känna sig motiverad. Helt klart är jag det! Men att vara sysslolös sänker också motivationen. Hur mycket jag än försöker ruta in dagarna, så räcker det inte till. Det är inget som får mig att gå upp på morgonen, mer än ”bara” mig själv…

Så, ge mig ett jobb! Ni får en mycket motiverad medarbetare, som förvisso har haft det tufft, men som fick läkarens ord på att jag nu har en stark framtidstro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s