Månadsarkiv: april 2013

Demoraliserande sysslolöshet

De senaste veckorna har varit en hiskelig berg-o-dalbana. Jag hade blivit förvarnad, men att det skulle bli så som det har varit hade jag inte kunnat föreställa mig. Vissa dagar sov jag 20 timmar i sträck, för att sedan en annan dag, vara hyperaktiv och bara behövt sova fyra timmar. Jag berättade detta för läkaren på återbesöket häromdagen, och fick då det lugnande beskedet att medicinen börjar ge effekt. Det dröjer ytterligare ett par månader innan full effekt uppnås, men mina förhoppningar att mycket annat kommer lösa sig med tiden, så behovet av medicin minskar.

En sak är sysslolösheten. Jag vill JOBBA och känna mig meningsfull. Jag märker att jag mår mycket bättre när jag har ett åtagande att göra. Jag känner mig också oerhört motiverad. Den känsla jag har nu är att jag KAN! Detta nämnde jag också för läkaren, och det såg hon som ett mycket gott tecken. Men likafullt är sysslolösheten demoraliserande. Och nu kommer vi till ett moment 22… För att söka jobb måste man känna sig motiverad. Helt klart är jag det! Men att vara sysslolös sänker också motivationen. Hur mycket jag än försöker ruta in dagarna, så räcker det inte till. Det är inget som får mig att gå upp på morgonen, mer än ”bara” mig själv…

Så, ge mig ett jobb! Ni får en mycket motiverad medarbetare, som förvisso har haft det tufft, men som fick läkarens ord på att jag nu har en stark framtidstro.

Annonser

Klumpen som försvann

I morse var jag på ett möte, ett så kallat samarbetssamtal med min sons mamma. Det var inte det första mötet av det slaget, utan, om jag inte räknar fel, det nionde mötet. Alla tidigare möten kan liknas vid ”en dåres försvarstal”, där jag mer eller mindre fått bemöta anklagelser, att jag ska förstå hennes oro, och att jag skall ta hennes känslor på allvar. Min oro, mina känslor, och respekten mot mig som individ har aldrig nämnts. Istället har jag blivit marginaliserad och objektifierad som en känslolös sak kallad pappa till vår gemensamma son. I ett sådant sammanhang är det inte konstigt om man inte släpper in någon på livet. Inför alla möten tidigare har jag haft en stor klump i magen, just av den anledningen att jag känt mig ytterst utsatt och respektlöst behandlad.

När jag klev in i rummet idag, fanns inte klumpen där. Den var helt borta! Och för första gången kunde jag uttrycka vad jag upplever och känner. Att jag sedan blev utsatt för försök att bli marginaliserad bekom mig inte det minsta. Och försöket misslyckades. Då slog det mig att jag har tillåtit mig själv att bli marginaliserad och objektifierad, helt utan anledning. Jag tillät mig själv bli det genom att inte tala om hur jag känner och upplever, men idag klarade jag av det. Jag var starkare och tryggare än någonsin. På den vägen är det med allt just nu, även om jag har en bit kvar att vandra.

Den resterande dagen blev ännu bättre, och jag fick tillfälle att skratta mycket, njuta av solen och ett mycket trevligt sällskap. Nu kan jag njuta av helgen, och påbörja nästa veckas alla måsten med energi och kraft. Ibland är livet underbart, hur svårt än saker kan te sig!

Laddning av batterier

Nu är påskhelgen över… Den blev så bra som jag hade hoppats på. All ångest och oro byttes ut mot glädje, gemenskap och kärlek. Ett fantastiskt sätt att ladda batterierna på!

Nu vill jag börja jobba! Även om medicinen gör mig trött, vill jag ut och göra nytta! Att sitta sysslolös är inte alls min grej. Jag vill inte känna mig värdelös, även om jag kanske inte egentligen är det. Samtidigt kan jag bli lite orolig över om jag kommer orka att börja jobba. För fortfarande är det så att vissa dagar är bättre än andra, och jag kan inte på förhand veta vilka. Dock har jag märkt att de sämre dagarna hänger ihop med min vilja att börja jobba, så det kan vara så att de sämre dagarna helt försvinner då jag börjar jobba. Jag vet inte, men jag vill tro det, och då kommer det troligtvis också bli så.

Jag vill dela några minnen från påskhelgen, och den värme och kärlek jag upplevde då, och har därför ett par bilder med i detta inlägg. Min mamma, min son, och min systerson.

KusinmysPåskäggsmålning