Nu är botten nådd

Jag brukar inte vara utelämnade, utan istället hålla mig till sakfrågor, men nu känner jag att jag inte klara av det mer, utan måste ventilera mig, också publikt. Må så vara att det kan uppfattas som självömkan men det skiter jag fullkomligt i just nu, för nu är botten nådd!

Helgen med min älskade son är snart över… Jag har samlat kraft för att klara denna helg, och beviset för att jag lyckades med det var när han precis innan han somnade klappade mig på kinden… Hade det inte varit för min barn… Ja, jag vågar inte ens tänka tanken. Jag är viktig för dem så jag måste helt enkelt finnas för dem, oavsett vad som händer.
Men nu är jag här… En hel radda händelser som jag i viss del skulle kunnat påverka själv, men också mycket som jag inte kunnat påverka. Dessa har försatt mig, framför allt, i ett mentalt tillstånd som jag inte trodde var möjligt… Innan jag träffade en läkare tidigare i veckan… Under två års tid har jag inte kunnat tänka klart när det gäller allt annat än mina barn. Jag har varit så fokuserad på att orka, och finnas för dem, att allt annat har rasat. Detta hade jag inte insett innan. All min energi har gått till dem, och i efterhand kanske det var fel, men jag  kan inte sluta älska mina barn.

Jag har nu blivit ett socialfall. En sådan som jag tidigare föraktade och trodde hade sig själv att skylla. Visst, till viss del, men när jag nu själv sitter här, och tänker på allt som hänt under den senaste tiden, så kan jag inte längre klandra någon att de blir ett ”socialfall”. För jag är väldigt säker på att ingen vill vara det frivilligt.
Och hur kunde jag hamna här?
Det är en lång historia som sträcker sig snart fem år tillbaka… Ett olyckligt äktenskap, en skilsmässa med allt vad det innebär. Jag var för snäll då, eftersom jag valde skilsmässa… Jag gav med mig på det mesta, vilket medförde att jag hade inget bohag efter det. Räkna ut själva… Flydde till en kvinna som jag trodde skulle kunna hjälpa mig. Men gräset är inte grönare på andra sidan, utan den kvinnan utnyttjade mig istället och bedrog mig inte bara ekonomiskt utan också känslomässigt. Jag och den kvinnan fick en dotter ihop, M… Den kvinnan gjorde mer skada i mitt liv än någon annan, och jag kan än idag förakta henne för det. Det förekom både fysisk och psykisk misshandel mot mig, och jag gjorde flertal polisanmälningar mot henne, utan resultat. Det satte djupa sår. Jag försökte göra mig fri från henne men det var omöjligt. Under den tiden träffade jag en ny kvinna, den raka motsatsen… Fantastisk! En person som jag ville dela livet med… Och det skulle vi göra med. Hon blev gravid, vi förlovade oss och vi tittade på hus. En dag kom ett mail, efter det att vi nekats lånelöfte, att hon bröt förlovningen och inte ville ha något mer med mig att göra… Motiveringen var att jag befann mig i en kris och berättade för mig att jag har lån på banken. Ja, jag var stressad då, F (min äldsta dotter) skulle precis genomföra sin första öronoperation, jag hade hur mycket som helst att göra på jobbet, HON var gravid och var inte sig själv helt, min mamma var mitt uppe i en separation, och jag visste inte vad jag skulle ta vägen i allt detta. Så det blev platt fall! DEN jag trodde jag kunde förlita mig på, som kunde lyssna på mig, klippte helt. Jag rasade! Dessutom var jag så lycklig över att vi skulle få ett barn, och hon uteslöt mig helt. Jag fick träffa min son H första gången på riktigt när han var sex månader, och innan dess var jag helt utesluten… Jag fick veta att han hade fötts via en annons i GP, ingen hade kontaktat mig, trots att jag påtalat min starka önskan om det.

I samband med att jag började få bra kontakt med H, började jag också bygga upp en kontakt med M. Med facit i hand fick jag en mycket bättre föräldrarelation med M än med H. Det berodde främst på att jag fick egen tid med M, och väldigt mycket sådan, till skillnad från vad jag fick med H. Omständigheter gjorde att det blev så, och de är tragiska, men jag kan känna tacksamhet för att jag fick förtroendet (vilket egentligen är självklart) att ta hand om M. M’s storebror gick bort i en överdos, vilket medförde att jag fick ta ett ansvar för M.
Med M fungerade allt bra, och det började också fungera bättre med H. Den kris som skilsmässan, M’s mamma, och H’s mammas abrupta avslut medförde, hade jag kommit igenom. Livet var ljust och positivt… Detta var någon vecka efter midsommar 2011…
En vecka senare, kommer en man i en bil, kraftigt berusad och narkotikapåverkad, i hög hastighet, en solig söndagseftermiddag och i hög fart upp på trottoaren med sin bil och träffar M så hon avlider omedelbart. DÄR föll mitt liv samman, inser jag nu.
Jag var på väg uppåt, jag kände en tro på framtiden, hade mina barn som jag älskade och vi hade hur bra som helst. Men den söndagen försvann det… Min äldsta dotter, F, tog det oerhört hårt, och jag och hennes mamma fick föra en hård kamp för att hon skulle få den hjälp hon behövde. Men jag fick ingen… Jag stod själv, dessutom anklagad för att jag är inte kapabel att ta hand om ett barn (olyckan inträffade hos M’s mamma). Oron att förlora mina andra två blev svår att hantera, men jag fick hjälp från en psykolog. Idag, kan jag reflektera över mina symptom jag hade då, och som jag då förnekade… Sömnlöshet, ångestattacker, aptitlöshet, och apati… Men jag lyssnade inte på mig själv helt fullt ut. Mitt fokus låg på barnen och jobbet just då, resten sket jag faktiskt i. Men det fungerade inte… I januari 2012 fick jag beskedet att jag var varslad… I april 2012 blev jag uppsagd… Där tog livet slut, tänkte jag… Men det gjorde det inte… Jag hade H och F att finnas för, och när det gäller H hade det nu pågått 1,5 års tvist i tingsrätten och jag började se en ljusning i och med att en utredning skulle påbörjas. Men där bedrog jag mig… Resultatet av den utredningen blev att jag klassades som en labil person, med dålig verklighetsförankring, och olämplig att ha vårdnad om ett barn. Allt jag gjorde vara att vara för mina barn, men inte ens det hjälpte… Det blev med tiden en tingsrättsdom, som egentligen fastslog det som utredningen sa. Jag har gjort det bästa av situationen och har en fantastisk bra relation med H.

Under sex månaders tid parallellt med utredningen och tvisten kring H försökte jag också sälja min lägenhet, som var allt för dyr för mig, med tanke på att jag inte hade arbete. Detta gick oerhört trögt, och stressade mig eftersom det drog på mig kostnader som jag inte behövde. Dessutom skulle jag försöka söka jobb i allt detta. Min energi fanns inte… Lägenheten blev såld, med 500000 i förlust… Jag skulle skriva på kontrakt på ett jobb, men dagen innan, drog de tillbaka tjänsten… Då rasade jag igen…

Under denna resa, har jag förstått nu, är det inte mänskligt att klara av allt, och det har inte jag gjort. Jag har under lång tid (vilket jag inte förstått) haft kraftig ångest. Denna ångest har gjort att jag har gjort helt fel prioriteringar, och den har också lett till ren apati… Jag har inte haft kontroll på min ekonomi, jag har inte haft ork att jag göra de mest praktiska sakerna som att handla förnuftigt, betala räkningar mm. Jag har helt enkelt inte varit en fullt fungerande människa utan en zombie, vilket jag fortfarande är.

Nu är botten nådd… Jag har förlorat allt förutom mina kvarvarande barn. Hade jag haft insikten hur illa det var tidigare hade jag gjort något åt det, men nu hade jag inte det… Om några dagar står jag utan tak över huvudet och jag kan inte göra något åt det. Det är en konsekvens av min egen oförmåga att förstå min egen situation och att jag inte tidigare sökte hjälp för det. Nu har jag gjort det, men det är för sent. Så nu är jag en DEM, socialfallen, som jag så föraktade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s