Månadsarkiv: mars 2013

Ett steg tillbaka, två steg framåt

Det har varit en tung vecka. Jag har känt mig riktigt nere, utan energi och orkeslös. Den mesta tiden har jag faktiskt sovit. Jag hade till och med svårt att se fram mot påskhelgen… Jag fasade nästan för den. Men jag var förvarnad på att det kunde bli så här, och att det är en effekt av medicinen.

Igår dubblerade jag dosen, enligt plan. Och idag när jag vaknade kände jag att energin börjar komma tillbaka. Dagen har jag ägnat åt tvätten, städning och disk. Något jag inte orkat på över en vecka, och jag kände också en lust i att ta tag i det. Dessutom ser jag fram mot påskhelgen väldigt mycket, som jag ska spendera med sonen och familj. Så det var ett steg tillbaka, men idag tog jag två steg framåt, och till skillnad från hur det var tidigare så är det en enorm lättnad. Då var det ett steg framåt, och två steg tillbaka.

En sak jag märkte igår precis innan jag somnade var att mina tankar börjar förändras. Den jobbigaste tidpunkten på dygnet var tidigare precis innan jag skulle somna, då grubblerierna var som störst. Det enda min hjärna kunde framkalla igår innan jag somnade var bilder av geometriska figurer. Väldigt märklig känsla, men jag kom till ro och somnade på ett sätt som det var länge sedan jag gjorde på.

Nu ser jag fram mot morgondagen…

Annonser

Då har den långa resan tillbaka påbörjats

Nu har jag påbörjat det idoga arbetet att ta mig tillbaka, upp från botten. Efter läkarbesöket i förra veckan insåg jag att djupare än så här kan man inte hamna, och bara den vetskapen ökade min motivation. Men det kommer ta tid, och resan kommer bli lång…

Igår började jag ta min medicin, Cipralex. Tanken är att det preparatet skall få min hjärna att tänka på rätt saker, och lindra den ångest jag bär på. Jag blev varnad att man kan må sämre när man påbörjar medicineringen och att det kan ta en tid innan den avsedda effekten uppnås. Redan igår kände jag mig betydligt bättre, och även idag. Möjligen beror det på placeboeffekten, men det är i sig är också bra. Jag orkar ta tag i saker, och det känns inte lika tungt längre. Idag vaknade jag utan att känna oro inför dagen, och det var första gången på väldigt länge.

 

Nu är botten nådd

Jag brukar inte vara utelämnade, utan istället hålla mig till sakfrågor, men nu känner jag att jag inte klara av det mer, utan måste ventilera mig, också publikt. Må så vara att det kan uppfattas som självömkan men det skiter jag fullkomligt i just nu, för nu är botten nådd!

Helgen med min älskade son är snart över… Jag har samlat kraft för att klara denna helg, och beviset för att jag lyckades med det var när han precis innan han somnade klappade mig på kinden… Hade det inte varit för min barn… Ja, jag vågar inte ens tänka tanken. Jag är viktig för dem så jag måste helt enkelt finnas för dem, oavsett vad som händer.
Men nu är jag här… En hel radda händelser som jag i viss del skulle kunnat påverka själv, men också mycket som jag inte kunnat påverka. Dessa har försatt mig, framför allt, i ett mentalt tillstånd som jag inte trodde var möjligt… Innan jag träffade en läkare tidigare i veckan… Under två års tid har jag inte kunnat tänka klart när det gäller allt annat än mina barn. Jag har varit så fokuserad på att orka, och finnas för dem, att allt annat har rasat. Detta hade jag inte insett innan. All min energi har gått till dem, och i efterhand kanske det var fel, men jag  kan inte sluta älska mina barn.

Jag har nu blivit ett socialfall. En sådan som jag tidigare föraktade och trodde hade sig själv att skylla. Visst, till viss del, men när jag nu själv sitter här, och tänker på allt som hänt under den senaste tiden, så kan jag inte längre klandra någon att de blir ett ”socialfall”. För jag är väldigt säker på att ingen vill vara det frivilligt.
Och hur kunde jag hamna här?
Det är en lång historia som sträcker sig snart fem år tillbaka… Ett olyckligt äktenskap, en skilsmässa med allt vad det innebär. Jag var för snäll då, eftersom jag valde skilsmässa… Jag gav med mig på det mesta, vilket medförde att jag hade inget bohag efter det. Räkna ut själva… Flydde till en kvinna som jag trodde skulle kunna hjälpa mig. Men gräset är inte grönare på andra sidan, utan den kvinnan utnyttjade mig istället och bedrog mig inte bara ekonomiskt utan också känslomässigt. Jag och den kvinnan fick en dotter ihop, M… Den kvinnan gjorde mer skada i mitt liv än någon annan, och jag kan än idag förakta henne för det. Det förekom både fysisk och psykisk misshandel mot mig, och jag gjorde flertal polisanmälningar mot henne, utan resultat. Det satte djupa sår. Jag försökte göra mig fri från henne men det var omöjligt. Under den tiden träffade jag en ny kvinna, den raka motsatsen… Fantastisk! En person som jag ville dela livet med… Och det skulle vi göra med. Hon blev gravid, vi förlovade oss och vi tittade på hus. En dag kom ett mail, efter det att vi nekats lånelöfte, att hon bröt förlovningen och inte ville ha något mer med mig att göra… Motiveringen var att jag befann mig i en kris och berättade för mig att jag har lån på banken. Ja, jag var stressad då, F (min äldsta dotter) skulle precis genomföra sin första öronoperation, jag hade hur mycket som helst att göra på jobbet, HON var gravid och var inte sig själv helt, min mamma var mitt uppe i en separation, och jag visste inte vad jag skulle ta vägen i allt detta. Så det blev platt fall! DEN jag trodde jag kunde förlita mig på, som kunde lyssna på mig, klippte helt. Jag rasade! Dessutom var jag så lycklig över att vi skulle få ett barn, och hon uteslöt mig helt. Jag fick träffa min son H första gången på riktigt när han var sex månader, och innan dess var jag helt utesluten… Jag fick veta att han hade fötts via en annons i GP, ingen hade kontaktat mig, trots att jag påtalat min starka önskan om det.

I samband med att jag började få bra kontakt med H, började jag också bygga upp en kontakt med M. Med facit i hand fick jag en mycket bättre föräldrarelation med M än med H. Det berodde främst på att jag fick egen tid med M, och väldigt mycket sådan, till skillnad från vad jag fick med H. Omständigheter gjorde att det blev så, och de är tragiska, men jag kan känna tacksamhet för att jag fick förtroendet (vilket egentligen är självklart) att ta hand om M. M’s storebror gick bort i en överdos, vilket medförde att jag fick ta ett ansvar för M.
Med M fungerade allt bra, och det började också fungera bättre med H. Den kris som skilsmässan, M’s mamma, och H’s mammas abrupta avslut medförde, hade jag kommit igenom. Livet var ljust och positivt… Detta var någon vecka efter midsommar 2011…
En vecka senare, kommer en man i en bil, kraftigt berusad och narkotikapåverkad, i hög hastighet, en solig söndagseftermiddag och i hög fart upp på trottoaren med sin bil och träffar M så hon avlider omedelbart. DÄR föll mitt liv samman, inser jag nu.
Jag var på väg uppåt, jag kände en tro på framtiden, hade mina barn som jag älskade och vi hade hur bra som helst. Men den söndagen försvann det… Min äldsta dotter, F, tog det oerhört hårt, och jag och hennes mamma fick föra en hård kamp för att hon skulle få den hjälp hon behövde. Men jag fick ingen… Jag stod själv, dessutom anklagad för att jag är inte kapabel att ta hand om ett barn (olyckan inträffade hos M’s mamma). Oron att förlora mina andra två blev svår att hantera, men jag fick hjälp från en psykolog. Idag, kan jag reflektera över mina symptom jag hade då, och som jag då förnekade… Sömnlöshet, ångestattacker, aptitlöshet, och apati… Men jag lyssnade inte på mig själv helt fullt ut. Mitt fokus låg på barnen och jobbet just då, resten sket jag faktiskt i. Men det fungerade inte… I januari 2012 fick jag beskedet att jag var varslad… I april 2012 blev jag uppsagd… Där tog livet slut, tänkte jag… Men det gjorde det inte… Jag hade H och F att finnas för, och när det gäller H hade det nu pågått 1,5 års tvist i tingsrätten och jag började se en ljusning i och med att en utredning skulle påbörjas. Men där bedrog jag mig… Resultatet av den utredningen blev att jag klassades som en labil person, med dålig verklighetsförankring, och olämplig att ha vårdnad om ett barn. Allt jag gjorde vara att vara för mina barn, men inte ens det hjälpte… Det blev med tiden en tingsrättsdom, som egentligen fastslog det som utredningen sa. Jag har gjort det bästa av situationen och har en fantastisk bra relation med H.

Under sex månaders tid parallellt med utredningen och tvisten kring H försökte jag också sälja min lägenhet, som var allt för dyr för mig, med tanke på att jag inte hade arbete. Detta gick oerhört trögt, och stressade mig eftersom det drog på mig kostnader som jag inte behövde. Dessutom skulle jag försöka söka jobb i allt detta. Min energi fanns inte… Lägenheten blev såld, med 500000 i förlust… Jag skulle skriva på kontrakt på ett jobb, men dagen innan, drog de tillbaka tjänsten… Då rasade jag igen…

Under denna resa, har jag förstått nu, är det inte mänskligt att klara av allt, och det har inte jag gjort. Jag har under lång tid (vilket jag inte förstått) haft kraftig ångest. Denna ångest har gjort att jag har gjort helt fel prioriteringar, och den har också lett till ren apati… Jag har inte haft kontroll på min ekonomi, jag har inte haft ork att jag göra de mest praktiska sakerna som att handla förnuftigt, betala räkningar mm. Jag har helt enkelt inte varit en fullt fungerande människa utan en zombie, vilket jag fortfarande är.

Nu är botten nådd… Jag har förlorat allt förutom mina kvarvarande barn. Hade jag haft insikten hur illa det var tidigare hade jag gjort något åt det, men nu hade jag inte det… Om några dagar står jag utan tak över huvudet och jag kan inte göra något åt det. Det är en konsekvens av min egen oförmåga att förstå min egen situation och att jag inte tidigare sökte hjälp för det. Nu har jag gjort det, men det är för sent. Så nu är jag en DEM, socialfallen, som jag så föraktade.

Hur bygger man upp förtroende efter en separation?

Som deltidsförälder så brottas man ideligen med förtroendefrågan… Eftersom man som föräldrar inte lever ihop, delar man heller inte vardagen. I vardagen finns med- och motgångar, och i dessa blir de i flesta fall okända för varandra. Och här kan uppstå problem, speciellt när det gäller motgångar. Det ligger i båda föräldrarnas intresse att barnet har det bra hos varandra. Hur öppen skall man vara mot varandra?
I och med en separation, hur den än gått till, skapas en förtroendeklyfta mellan föräldrarna. Orsakerna kan var olika, och inte alltid helt lätt att definiera. Men uppenbart är det så att i och med att man tappar förtroende, letar man också fel och brister hos den andre. Här kommer det stora problemet in. För att kunna återskapa förtroendet måste man vara öppen och ärlig, men om man upplever att man får ”kniven i ryggen”, eller blir starkt misstrodd, försvinner också viljan till att vara ärlig. Man skapar då hellre en fasad bara för att det skall vara lugnt. Fasaden är dock inte beständig…

A och O i att bygga förtroende är att lyssna, och inte fördöma. Åsikter om den eller andras agerande kan behålla för sig själv, för det som är gjort är gjort och kan inte återkallas. Utgå från nuet, och inte det som varit, för barnen lever här och nu, och som föräldrar skall vi vara för dem här och nu. Inte i dåtid.
Mitt enkla knep, som jag nu försöker praktisera i verkligheten är att öppna mig, visa mina sår, riskera flera sår, men acceptera att det blir så. Inte vara rädd för att säga fel saker, utan hellre ta ett ”knivhugg” till. Hur cyniskt det än kan låta, så stärker ”knivhuggen” förtroendet, även om det i stunden kan göra fruktansvärt ont.

Öppenhet, ärlighet, våga säga hur man känner, orka ta kritik och konstruktivt bemöta anklagelser. Det bygger förtroende. Att sticka huvudet i marken gör det inte!

Är man som förälder någonsin jobbig?

Idag blev jag upprörd. Riktigt upprörd! Jag förfäras ibland över hur skola och andra myndigheter blundar för de problem som finns. Jag har själv som förälder drabbats av det, men inte alls som en nära och kär vän har gjort. Hon har kämpat för sina barn, båda med neuropsykologiska funktionshinder (NPF). Bara det är en enorm påfrestning för en förälder. Att sedan behöva föra en ojämn kamp mot skola, sjukvård, socialtjänst och andra myndigheter gör livet som förälder enormt svårt, och jag kan bara beundra henne.

Men nu till det som gjorde mig upprörd.
Idag fick pojken gå hem från skolan. Han hade ”ont i magen”. Jag känner igen det från min egen skoltid. Då man vill fly från det hemska får man ”ont i magen”. Det är det första som gör mig riktigt upprörd! Här borde skolpersonalen hört alarmklockorna ringa! Men nej, de är döva för dem.
Pojken kommer hem, berättar för sin mamma vad som hänt. Mamman kontaktar skolan, och de ställer sig oförstående kring det han berättat för sin mamma, för de har inte sett eller hört något. Och sedan händer inget mer… Pojken mår dåligt, och mamman mår dåligt. Skolan = de tre aporna! Fullkomligt oacceptabelt!

Det andra som gör mig fruktansvärt upprörd är att skolan inte vill eller vågar lyssna på föräldrar. De är så oerhört rädda för kritik att de gärna blundar för det. Inom skolledningar, och det har jag hört från många som jobbar inom skolvärlden, råder mentaliteten ”slicka uppåt och sparka nedåt”. Som en vän till mig, som är lärare beskrev det; Man får uppdrag som är omöjliga att klara och sen får man ändå stå till svars när man misslyckas. Hur ska en pedagog kunna göra ett bra jobb under de förutsättningarna?

Hur ska man kunna reda bot på mobbning och kränkningar på skolan om en sådan mentalitet råder inom skolledningar?
Jo, genom att vara förjävligt jobbiga föräldrar! Minsta incident skall anmälas. Reagera omedelbart och var jobbig. Gärna polisanmälan om det behövs. Vi som föräldrar har som tradition varit rädda för att stöta oss med skolan, och vill gärna hålla oss vän med dem, men det är faktiskt våra barns arbetsplats, och där ska de ha det bra, så vi har rätt att ställa krav.

Nej vi är aldrig som föräldrar jobbiga! För glöm inte att rektorn kan få byta jobb som rektor på skolan, men vi kan aldrig bli utbytta som föräldrar oavsett hur mycket rektorn vill det.

Liffeman: Vem är du på nätet?

Jag måste dela detta inlägg min bror skrivit på sin blogg. Självklart delar jag hans åsikter, och har många gånger slagits av att vissa tror sig kunna dölja sig och i sina avsikter bakom en digital identitet (mail, facebook, twitter mm). Min utgångspunkt är alltid att, det jag skriver digitalt skulle jag också kunna framföra analogt. Det är en och samma värld för mig, och det försöker jag också lära mina barn.
Tänk efter vad du skriver! Skulle du kunna säga det öga mot öga, så skriv, men låt bli annars.

Liffemans fria tankar

I fredags arrangerade jag ett Social Media Club Skåne event i Malmö med titeln ”Vem är du på nätet?”. Vi var en liten grupp som var där och det blev en riktigt bra diskussion.

Anledningen till att jag valde just detta ämne var att i anslutning till Uppdrag Gransknings reportage om näthat och det som hände på H&M Facebooksida så blev jag bekymrad över näthatarnas kommentarer när det blev konfronterade i verkligheten. ”Det är ju bara text på Facebook, det betyder ingenting” var en av förklaringarna. Det fick mig att börja fundera; vem är vi egentligen? Den identitet vi tar på nätet, är den annorlunda än den vi har i det ”analoga” livet, och om den är det, varför det? Jag blir oroad när ungdomar i dag ”trollar” på nätet av den enkla anledningen att det tycker det är kul. Att det finns personer som i anonyma forum, och kommentarer…

View original post 200 fler ord

Jag älskar mina barn trots att jag inte är mamma

Rubriken till detta inlägga kan säkerligen uppfattas som provokativt, men ofta ser jag på facebook inlägg, från kvinnliga vänner där, med bilder (inte på sitt eller sina barn) och en text om den fantastiska kärleken det innebär att ha barn, och sedan en uppmaning att dela eller gilla om man är mamma till en son eller dotter. Det är väl helt okej, men snälla, filtrera delningen. Vi är många pappor också och jag har i alla fall svårt att förhålla mig till den typen av inlägg eftersom jag älskar mina barn lika mycket som en mamma gör. Jag kan faktiskt känna mig marginaliserad och i sammanhanget oviktig, vilket jag inte är. Men faktum är att den typen av inlägg ökar bara polariseringen mellan könen i dess föräldraskap och är i mitt tycke rent kontraproduktiv. Att älska sina barn är inte en förbehållen rätt bara för mamman!

Jag kan i alla fall uppleva och se en betydligt ökande andel pappor som mer och mer tar ansvar för sina barn, inte bara försörjer dem, just för att förutsättningar finns. På mina promenader med min son möter jag lika många pappor som mammor ensamma, så det visar ändå att samhället låter oss få vara föräldrar på lika villkor oavsett kön. Varför kan inte dessa inlägg på facebook spegla verkligheten? Eller är det så att kvinnor har ett större behov att bekräfta sin föräldraroll än män? Tanken har slagit mig… Man pratar om moderskänslor, och kanske det är det som i det här fallet spelar in i vissa fall. Men finns det inga faderskänslor? Jo men självklart, men de ter sig i andra uttryck, som för en kvinna säkert förefaller ”konstigt” i vissa fall. För jag vill betona, I VISSA FALL. Det finns ingen mall, och det kommer aldrig finnas någon. Och moderskänslor har mer med en mall att göra än verkligheten.

En sak till som kan få mig att fundera kring dessa inlägg på facebook är föräldrarollen i sig. Att söka bekräftelse i sin föräldraroll genom att dela och gilla ett inlägg är för mig främmande. Visst jag kan hålla med om mycket som skrivs, men jag har inget behov att basunera ut det till allt och alla. Jag är trygg i min föräldraroll och den återkopplingen får jag också genom mina barn. Jag behöver inte mer bekräftelse än så. Det självklara är att jag finns för dem, ger dem närhet, trygghet, god uppfostran, kärlek och omsorg. Helt enkelt leva FÖR dem, och inte GENOM dem. För tanken har faktiskt slagit mig, att behovet att dela och gilla den typen av inlägg, visar mer på att man lever genom barnen än för dem.

Vi föräldrar är stolta över våra barn, och att dela med sig av speciella händelser med barnen är fullt naturligt, och det uppskattas inte minst av övrig familj och vänner som inte var med i själva händelsen. Den typen av inlägg på facebook gillar jag ofta, för där är syftet och meningen med det inte egoistiskt på något sätt.

Jag kan skriva hur många inlägg som helst på facebook hur mycket jag älskar mina barn, och mina vänner kan dela och gilla det hur mycket de vill, men mina barn kommer inte älska mig mer för det. Det här har jag också påtalat för ett par av mina kvinnliga bekanta som är mammor, och då blivit bemött med att jag är  man och pappa. Hrmph, det var just det!