Och så var det det här med dåligt samvete…

Då kommer vi till det här med dåligt samvete. Hur många gånger som förälder tror man sig inte att ha fått dåligt samvete? Och en del av dessa gångerna har det också varit befogat. Vi som människor är bra på att ta på oss andras känslor, och gör dem till våra egna. Så vad är det som gör att vi som föräldrar får dåligt samvete? Är det brister hos oss själva?

Vårt samvete är baserat på den värderingar och normer vi har uppfostrats efter, och som vi lever efter. Avviker vi från dessa i någon handling vi själva är ansvariga för, får vi dåligt samvete. Vi lever inte som vi lär.  Så vårt samvete är enbart kopplat till vårt eget handlande och agerande. Det är först när vi blir medvetna om de negativa konsekvenser vårt handlande gett som vi utvecklar dåligt samvete.

Som förälder utsätts man ganska ofta för sina barns känslor, och att de överför dem, i överflöd, på oss som föräldrar. Men är det anledningen till att vi får dåligt samvete. Vi vill inte se våra barn arga och ledsna, och det vet de, så de utnyttjar det för att ge oss dåligt samvete.
Tänk er följande scenario med en fyraåring i mataffären:
Fyraåringen är glad och hjälpsam med att plocka i matvaror i kundvagnen. Precis när ni kommer fram till kassan, dyker godishyllorna upp. Fyraåringen granskar hyllorna, tar en påse med godis, och tittar på dig och säger: ”Kan jag få detta med?” Din avsikt som förälder var att inte köpa godis till ditt barn, så du svarar ”Nej”. Och nu kommer det! Barnets repliker tillbaka blir ”jag får aldrig något”, ”du är dum”, ”varför får du äta godis och inte jag” (för övrigt en klassiker), ”alla andra får godis” eller ”du älskar inte mig!”. Och nu är scenen igång. Tårar och skrik. Och som förälder gör man allt som står i sin makt att motverka detta. Barnet har med all tydlighet berört ens samvete… Men är det en handling som man som förälder är självt är ansvarig för? Ett nej är ett nej, men likafullt kan det orsaka dåligt samvete. Varför? Vi känner med våra barn och med det kommer det dåliga samvetet, även om vi vet att vi inte gjort något del emot dem. Vi tar på oss deras känslor. Inte så konstigt, men kanske inte så konsekvent. Här handlar det att som förälder att stålsätta sig och stå emot, även om det tar emot.

Självklart förkommer det att det dåliga samvete är befogat. Tänk er följande scenario med samma fyraåring:
Det är fredagskväll och snön faller ute. Fyraåringen sitter och tittar ut genom fönstret och säger att den vill ut och åka pulka. Det är sent så som förälder svarar man att det är för sent, men att vi kan göra det i morgon. Ett inte helt oväntat svar från fyraåringen är då: ”Lovar du?” Och inte helt oväntat svarar man som förälder: ”Självklart ska vi åka pulka i morgon”. Fyraåringen går och lägger sig, förväntansfull att få åka pulka och leka i snön, med sin förälder. Morgonen kommer… Snön ligger orörd, och fyraåringen är ivrig att komma ut. Och det är du med som förälder. Frukosten skall fixas, det skall diskas, uppfarten skall skottas, mm. Fyraåringen blir mer och mer otålig och till slut startar ”scenen”! ”DU sa att vi skulle åka pulka!”, ”Du gör bara en massa andra saker!”, och ”Du lovade ju!”. Förvisso har man andra saker att göra, även om man är förälder, men i detta fall är det dåliga samvetet befogat.

Så vad är skillnaden mellan de två ovanstående scenarierna?
I det första fallet, har inte barnets reaktion orsakats av en unik handling från mig som förälder. Som förälder har man responderat på barnets vilja, och också stått fast vid det, därav barnets reaktion. Barnet, genom sin reaktion, vädjar till vårt samvete att ändra vår ståndpunkt.
I det andra fallet, har barnets reaktion orsakats av en handling utförd av mig som förälder. Barnet hade förvissningen om att det skulle få göra det som utlovats, men att det sedan inte skedde. I detta fallet vill barnet göra oss uppmärksamma på att något annat föresagts än det som faktiskt sker. Barnet har en förväntan som inte är dess egen, utan ”inplanterad” av mig som förälder. När jag inte kan infria den förväntan som jag själv bär ansvar för, blir självklart barnet besviket och ledsen. Och, DET är en konsekvens av enbart mina, som förälders, handlingar. Här är dåligt samvete onekligen befogat.

Det är svårt att undvika att få dåligt samvete, men det finns sätt att minimera riskerna för att man skall få det, och också minimera riskerna att barnen blir arga, ledsna och upprörda. Ett är att alltid vara konsekvent och förutsägbar, och det andra är att aldrig lova något, eller skapa förväntningar hos barnet, som du inte med all säkerhet kan veta att du kan uppfylla. I mitt nästa inlägg, som kommer handla om positiv och negativ förstärkning kommer jag utveckla detta mer.

Barn är specialister på att spela på våra känslor. Det tar vi också med oss upp i vuxen ålder, även om det är mer raffinerat och förfinat.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s