Månadsarkiv: december 2012

Negativ och positiv förstärkning kontra bestraffning och belöning

Vårt ansvar som förälder är att uppfostra våra barn så de på egen hand kan ta hand om sig själva, men också kunna fungera socialt. I detta ligger att kunna samspela med andra och kunna ta ansvar för sin egna handlingar. Vi påverkar varandra genom våra beteenden gentemot varandra, och ibland på ett oönskvärt sätt. Här kommer jag återkoppla lite till mitt förra inlägg om dåligt samvete för det har lite samma bäring. Det handlar egentligen om hur vi önskar att våra barn skall bete sig.

För det första vill jag betona att jag är ingen Jesper Juul, eller annan barnpsykolog, utan jag utgår bara från min egna tankar och värderingar. Huruvida jag har rätt, kan jag inte än veta, utan det får mina barn tala om för mig när de är gamla nog. Men med mycket sunt förnuft så brukar det aldrig få fel.

Så nu till ämnet.

Det ställs stora krav på oss som föräldrar när det gäller att uppfostra ett barn. Det är barnet självt som ställer de kraven, men också vi själva. Vi vill inte vara dåliga föräldrar. Beteenden hos våra barn vill vi antingen förstärka eller undertrycka. Men hur gör man det?

Här vill jag göra två distinktioner. Dels handlar det om att få barnen att göra det man vill att den skall göra, och dels att få barnet att göra det man INTE vill. Förstärkningen ligger i det man vill att den skall göra, och att undertrycka i det man inte vill.

När barnet gör något som den inte får göra, eller agerar på ett direkt olämpligt sätt, så kommer sällan en bestraffning från oss föräldrar. Det kan vara en skarp tillrättavisning, att gå in på sitt rum, eller att vara tyst. Det är en ren undertryckande handling från vår sida att få barnet att upphöra med det den gör. Man tillför en obehagskonsekvens som minskar sannolikheten att det barnet gjort upprepas. Självklart kan vi få dåligt samvete, eftersom barnet troligtvis protesterar och försöker påvisa att den inte gjort något fel (även om den de facto har gjort det). Bestraffning är en konsekvens av en handling.

Om barnet gör något som är riktigt bra, och som gör oss stolta, då vill vi gärna belöna dem. Och belöning är något vi gärna vill ge. Men det är inte alltid det blir rätt. Det som vi kan tycka är en belöning är kanske inte samma som mottagaren, barnet, anser. T ex ”Vad duktig du är, nu får du vara uppe en stund till och titta på TV”, och i själva verket vill barnet bara gå och lägga sig, men kan inte säga nej.

Bestraffning och belöning är en konsekvens av något barnet redan har gjort, ett handlande eller agerande som redan skett. Antingen avsett för att undertrycka eller eliminera ett beteende, eller att uppmuntra och förstärka. Men hur uppmuntrar man ett gott beteende innan det sker?
Här kommer förstärkningen in. Förstärkning innebär att vi som föräldrar ökar sannolikheten att få barnen att göra det som vi vill, t ex städa sitt rum, läsa läxorna, äta upp sin mat eller gå och lägga sig. Det vill säga, en påverkan för något som vi vill skall återupprepas. Att frekvent förstärka beteenden som är önskvärda minskar sannolikheten att oönskade beteenden uppstår.

Positiv förstärkning innebär att vi till för en konkret positiv konsekvens efter beteende, eller för att åstadkomma ett beteende. T ex ”Gör så här, så får du…” Vi uppmanar barnet att göra något med en redan förutbestämd belöning, vilket ökar sannolikheten att barnet gör som man säger. Här är det dock viktigt att man står fast vi det man har sagt. Belöning och positiv förstärkning kan te sig lika, men det är hur det uppfattas som skiljer. Med positiv förstärkning vill vi påverka våra barn att göra något och som resulterar i en positiv, och för barnet, önskad konsekvens.
Negativ förstärkning har samma avsikt, dvs att öka sannolikheten för ett visst beteende. Men istället för bestraffning, där ett beteende ges en negativ konsekvens i efterhand, innebär negativ förstärkning att man som förälder betonar konsekvensen av ett beteende innan det sker. T ex ”Om du inte gör så här, så får du inte…” Och det är samma sak här, man måste vara konsekvent. Om vi som föräldrar vill förstärka ett beteende hos våra barn, måste vi vara konsekventa. Det är bättre att de vet innan än efter om du gjort rätt eller fel.

Som sagt, jag är ingen Jesper Juul, och jag har ingen vetenskaplig evidens för det jag skrivit, men jag tror på det, och försöker leva som jag lär (även om det inte alltid är så lätt). Att vara konsekvent och förutsebar skapar trygghet hos barnet. Förstärkning gör oss som föräldrar förutsebara och konsekventa till skillnad från enbart belöning och bestraffning.

Annonser

Och så var det det här med dåligt samvete…

Då kommer vi till det här med dåligt samvete. Hur många gånger som förälder tror man sig inte att ha fått dåligt samvete? Och en del av dessa gångerna har det också varit befogat. Vi som människor är bra på att ta på oss andras känslor, och gör dem till våra egna. Så vad är det som gör att vi som föräldrar får dåligt samvete? Är det brister hos oss själva?

Vårt samvete är baserat på den värderingar och normer vi har uppfostrats efter, och som vi lever efter. Avviker vi från dessa i någon handling vi själva är ansvariga för, får vi dåligt samvete. Vi lever inte som vi lär.  Så vårt samvete är enbart kopplat till vårt eget handlande och agerande. Det är först när vi blir medvetna om de negativa konsekvenser vårt handlande gett som vi utvecklar dåligt samvete.

Som förälder utsätts man ganska ofta för sina barns känslor, och att de överför dem, i överflöd, på oss som föräldrar. Men är det anledningen till att vi får dåligt samvete. Vi vill inte se våra barn arga och ledsna, och det vet de, så de utnyttjar det för att ge oss dåligt samvete.
Tänk er följande scenario med en fyraåring i mataffären:
Fyraåringen är glad och hjälpsam med att plocka i matvaror i kundvagnen. Precis när ni kommer fram till kassan, dyker godishyllorna upp. Fyraåringen granskar hyllorna, tar en påse med godis, och tittar på dig och säger: ”Kan jag få detta med?” Din avsikt som förälder var att inte köpa godis till ditt barn, så du svarar ”Nej”. Och nu kommer det! Barnets repliker tillbaka blir ”jag får aldrig något”, ”du är dum”, ”varför får du äta godis och inte jag” (för övrigt en klassiker), ”alla andra får godis” eller ”du älskar inte mig!”. Och nu är scenen igång. Tårar och skrik. Och som förälder gör man allt som står i sin makt att motverka detta. Barnet har med all tydlighet berört ens samvete… Men är det en handling som man som förälder är självt är ansvarig för? Ett nej är ett nej, men likafullt kan det orsaka dåligt samvete. Varför? Vi känner med våra barn och med det kommer det dåliga samvetet, även om vi vet att vi inte gjort något del emot dem. Vi tar på oss deras känslor. Inte så konstigt, men kanske inte så konsekvent. Här handlar det att som förälder att stålsätta sig och stå emot, även om det tar emot.

Självklart förkommer det att det dåliga samvete är befogat. Tänk er följande scenario med samma fyraåring:
Det är fredagskväll och snön faller ute. Fyraåringen sitter och tittar ut genom fönstret och säger att den vill ut och åka pulka. Det är sent så som förälder svarar man att det är för sent, men att vi kan göra det i morgon. Ett inte helt oväntat svar från fyraåringen är då: ”Lovar du?” Och inte helt oväntat svarar man som förälder: ”Självklart ska vi åka pulka i morgon”. Fyraåringen går och lägger sig, förväntansfull att få åka pulka och leka i snön, med sin förälder. Morgonen kommer… Snön ligger orörd, och fyraåringen är ivrig att komma ut. Och det är du med som förälder. Frukosten skall fixas, det skall diskas, uppfarten skall skottas, mm. Fyraåringen blir mer och mer otålig och till slut startar ”scenen”! ”DU sa att vi skulle åka pulka!”, ”Du gör bara en massa andra saker!”, och ”Du lovade ju!”. Förvisso har man andra saker att göra, även om man är förälder, men i detta fall är det dåliga samvetet befogat.

Så vad är skillnaden mellan de två ovanstående scenarierna?
I det första fallet, har inte barnets reaktion orsakats av en unik handling från mig som förälder. Som förälder har man responderat på barnets vilja, och också stått fast vid det, därav barnets reaktion. Barnet, genom sin reaktion, vädjar till vårt samvete att ändra vår ståndpunkt.
I det andra fallet, har barnets reaktion orsakats av en handling utförd av mig som förälder. Barnet hade förvissningen om att det skulle få göra det som utlovats, men att det sedan inte skedde. I detta fallet vill barnet göra oss uppmärksamma på att något annat föresagts än det som faktiskt sker. Barnet har en förväntan som inte är dess egen, utan ”inplanterad” av mig som förälder. När jag inte kan infria den förväntan som jag själv bär ansvar för, blir självklart barnet besviket och ledsen. Och, DET är en konsekvens av enbart mina, som förälders, handlingar. Här är dåligt samvete onekligen befogat.

Det är svårt att undvika att få dåligt samvete, men det finns sätt att minimera riskerna för att man skall få det, och också minimera riskerna att barnen blir arga, ledsna och upprörda. Ett är att alltid vara konsekvent och förutsägbar, och det andra är att aldrig lova något, eller skapa förväntningar hos barnet, som du inte med all säkerhet kan veta att du kan uppfylla. I mitt nästa inlägg, som kommer handla om positiv och negativ förstärkning kommer jag utveckla detta mer.

Barn är specialister på att spela på våra känslor. Det tar vi också med oss upp i vuxen ålder, även om det är mer raffinerat och förfinat.

 

Vårdnadstvisters två (endast) grundregler

En mamma stämmer pappan för att få ensam vårdnad och egen kontroll över barnen, och minskad insyn och delaktighet i barnens liv från pappans sida.

En pappa stämmer mamman för att få fortsatt gemensam vårdnad, eller alternativt gemensam vårdnad, och ökad insyn och delaktighet i barnens liv.

Vilket av båda alternativ är det bästa för barnet?