Socialt utanförskap

Jag skrev för en liten stund sedan på UNICEF’s namninsamling om barns sociala utanförskap. Ett ämne som berör mig oerhört, och som är oerhört komplext. Det är lätt att dra slutsatser kring barns sociala utanförskap. Det är lätt att dra en slutsats om att barns sociala utanförskapshet beror enbart på föräldrarna och deras förmåga, men där håller jag inte alls med. I vissa fall kan det vara sant, men i långt ifrån alla. Om samhället ansåg att det skulle vara ett problem, i detta fall UNICEF, så är det väldigt många föräldrar som har problem, vilket ingen skulle kunna skriva under på. Utanförskapet har andra orsaker, och de kan vara flera… En är att växa upp i avsaknad av den andra föräldern.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, med ytterst lite kontakt med min pappa. Det gjorde mig speciell gentemot mina skolkamrater. Min mamma hade självklart inte möjlighet att göra allt som mina kompisars föräldrar gjorde för mig. Hon kunde inte klona sig, och dessutom har jag en jämnårig bror. Det var inte alltid lätt som ensamstående, och heltidsarbetande för att få ekonomin att går runt, att tillgodose mina och min brors sociala behov. Jag klandrar henne inte för det idag på något sätt. Men då fanns det lösningar!
På min tid fanns något som hette ”kollo”. Det finns kvar idag men i sporadisk omfattning. På somrarna åkte jag och min bror på ”kollo” i fem veckor. Från det att jag var nio till tretton, var jag på kollo varje sommar. Jag hade ingen meningslös tillvaro där, utan snarare fylldes min tillvaro med kompisar, musik, segling, bad och en massa annat skoj. Allt vi erbjöds där var i praktiken gratis, och om min mamma skulle betala för allt själv, så hade hon inte haft råd. Men, det viktigaste var den sociala samvaron, med alla de andra barnen och ledarna som arbetade där. Vi blev ett riktigt ”gäng”. Så pass starka att vi åkte på sportlovet på skidsemester till Kittelfjäll, vilket var en riktig bonus!

Socialt utanförskap handlar mycket om att inta känna sig ”höra till” och att vara annorlunda. Orsakerna till den känslan kan vara många, men mycket ligger i hur vi agerar och handlar som föräldrar. Ett barn behöver ett stort socialt nätverk för att kunnas utvecklas som individer. Det är förskolan, skolan, kompisar utöver det, föräldrarna och deras respektive familjer, med farföräldrar, morföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och kusiner. Försvinner någon av dessa delar, som är viktig för barnets skapande av sin egen identitet, så skapas också en grogrund för utanförskap. En stark och hel identitet är aldrig utanför.

I debatten framställs social utanförskap för barn som likställt med ekonomisk och social misär. ”En ensamstående förälder, ekonomiskt belastad, och med psykosociala problem, och inte allt för sällan missbruksproblem”. Och ja det förekommer, men det är inte hela sanningen. Det finns många barn, likt jag när jag växte upp, som känner utanförskap utan att det faller under den normen. Utanförskapet handlar om den sociala kontakten, och om tillhörighet, och det är inte alltid det handlar om psykosociala problem, missbruk eller ekonomiska problem. I en hel del fall handlar det också om en bristande kontakt med barnets egen familj och med dess identitet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s