Myter och fördomar

Som förälder, framför allt som pappa, möts man ibland av en hel del myter och fördomar kring föräldrarollen. Jag kommer ta upp en del som jag har mötts av, men också ge mina egna reflektioner av det. Det behöver inte betyda att ni som läser det reflekterar på det samma sätt som jag, och inte heller delar min åsikt.

Den första myten jag vill ta upp handlar om föräldrarförmågan hos de båda könen. Här finns en myt om att ”mamman” har en större föräldraförmåga än ”pappan”. Argumenten som vanligtvis används är att ”mamman” burit barnet inom sig i nio månader. Och det är odiskutabelt så, men vad har det med föräldraförmågan att gör. Många kvinnor bär ett barn inom sig i nio månader, för att sedan aldrig ha någon som helst kontakt med barnet. Surrogatmammor förekommer, och blir allt vanligare eftersom kvinnor tenderar att skaffa barn senare i livet, och att det då inte är så enkelt längre. Det finns också ”mammor” som aldrig burit sitt barn i sin kropp, t ex en adoptivförälder. Argumentet att graviditeten är orsaken till att kvinnor har en bättre föräldrarförmåga än männen håller inte.
Väldigt få av våra förmågor är nedärvda. Praktiskt inga är det om man är fullt frisk. Våra förmågor är socialt inlärda. Att dreja, måla, spela ett instrument eller utöva någon idrott, är något som vi under vår uppväxt tränat på och lärt oss. Det gäller också förmågan att vara förälder. Från det att barnet föds, och lämnar kvinnans kropp, börjar den utveckla sin egna unika identitet, och den får den av sina egna föräldrar, och i de flesta fall båda av dem. Så, oavsett kön, förutsättningarna för en god förmåga att vara förälder är lika stor oavsett kön.

Det nästa jag vill ta upp är en fördom som är befäst genom vår samhällskultur. Det hänger lite ihop med det jag tog upp ovan. Men här handlar det mest om bemötande från framför allt myndigheter.
Fördomen är att barnen bor och har sitt huvudsakliga boende hos kvinnan, och att det är då har blivit en norm. Förvisso är det vanligast, men det behöver inte betyda att det måste vara så.Det finns fall där barnen bor med mannen, och också är skrivna där. I de fallen kan myndigheterna bli lite väl fyrkantiga. Bland annat var det ett fall i Skåne, där en pappa kämpade i flera år med att övertyga myndigheterna om att barnen faktiskt var skrivna och bodde hos honom… De trodde inte på honom trots uppenbara bevis, utan blev istället ifrågasatt i tron att han skulle felaktigt utnyttja systemet. Ingen mamma skulle bli ifrågasatt på samma sätt.
Jag själv blev ifrågasatt i den vårdnadsutredning jag genomgick i våras angående min son. Jag förklarade för utredaren att min dotter bor hos mig varannan vecka, och att hon alltid har gjort det sedan separationen med hennes mamma. Det räckte inte med att jag sa det, utan det krävdes BEVIS. Utredaren vill kontakta min dotters mamma för att kontrollera att det jag sagt stämde, vilket jag motsatte mig eftersom det inte handlade om min dotter utan om min son. Men misstrodd var jag. Utgångspunkten här är att om man hamnar i en vårdnadstvist, så ligger felen hos mannen och att den har problem, och den vars lämplighet i första hand skall utredas. Omständigheter som motsäger den allmänna uppfattningen hos utredaren ifrågasätts kraftigt. Det är min erfarenhet, men ingen sanning…

Oavsett kön är vi lika goda föräldrar. Vi har lärt oss att vara det av våra egna föräldrar… Precis som vi lär våra barn att i framtiden bli goda föräldrar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s