Månadsarkiv: november 2012

Socialt utanförskap

Jag skrev för en liten stund sedan på UNICEF’s namninsamling om barns sociala utanförskap. Ett ämne som berör mig oerhört, och som är oerhört komplext. Det är lätt att dra slutsatser kring barns sociala utanförskap. Det är lätt att dra en slutsats om att barns sociala utanförskapshet beror enbart på föräldrarna och deras förmåga, men där håller jag inte alls med. I vissa fall kan det vara sant, men i långt ifrån alla. Om samhället ansåg att det skulle vara ett problem, i detta fall UNICEF, så är det väldigt många föräldrar som har problem, vilket ingen skulle kunna skriva under på. Utanförskapet har andra orsaker, och de kan vara flera… En är att växa upp i avsaknad av den andra föräldern.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, med ytterst lite kontakt med min pappa. Det gjorde mig speciell gentemot mina skolkamrater. Min mamma hade självklart inte möjlighet att göra allt som mina kompisars föräldrar gjorde för mig. Hon kunde inte klona sig, och dessutom har jag en jämnårig bror. Det var inte alltid lätt som ensamstående, och heltidsarbetande för att få ekonomin att går runt, att tillgodose mina och min brors sociala behov. Jag klandrar henne inte för det idag på något sätt. Men då fanns det lösningar!
På min tid fanns något som hette ”kollo”. Det finns kvar idag men i sporadisk omfattning. På somrarna åkte jag och min bror på ”kollo” i fem veckor. Från det att jag var nio till tretton, var jag på kollo varje sommar. Jag hade ingen meningslös tillvaro där, utan snarare fylldes min tillvaro med kompisar, musik, segling, bad och en massa annat skoj. Allt vi erbjöds där var i praktiken gratis, och om min mamma skulle betala för allt själv, så hade hon inte haft råd. Men, det viktigaste var den sociala samvaron, med alla de andra barnen och ledarna som arbetade där. Vi blev ett riktigt ”gäng”. Så pass starka att vi åkte på sportlovet på skidsemester till Kittelfjäll, vilket var en riktig bonus!

Socialt utanförskap handlar mycket om att inta känna sig ”höra till” och att vara annorlunda. Orsakerna till den känslan kan vara många, men mycket ligger i hur vi agerar och handlar som föräldrar. Ett barn behöver ett stort socialt nätverk för att kunnas utvecklas som individer. Det är förskolan, skolan, kompisar utöver det, föräldrarna och deras respektive familjer, med farföräldrar, morföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och kusiner. Försvinner någon av dessa delar, som är viktig för barnets skapande av sin egen identitet, så skapas också en grogrund för utanförskap. En stark och hel identitet är aldrig utanför.

I debatten framställs social utanförskap för barn som likställt med ekonomisk och social misär. ”En ensamstående förälder, ekonomiskt belastad, och med psykosociala problem, och inte allt för sällan missbruksproblem”. Och ja det förekommer, men det är inte hela sanningen. Det finns många barn, likt jag när jag växte upp, som känner utanförskap utan att det faller under den normen. Utanförskapet handlar om den sociala kontakten, och om tillhörighet, och det är inte alltid det handlar om psykosociala problem, missbruk eller ekonomiska problem. I en hel del fall handlar det också om en bristande kontakt med barnets egen familj och med dess identitet.

Annonser

Myter och fördomar

Som förälder, framför allt som pappa, möts man ibland av en hel del myter och fördomar kring föräldrarollen. Jag kommer ta upp en del som jag har mötts av, men också ge mina egna reflektioner av det. Det behöver inte betyda att ni som läser det reflekterar på det samma sätt som jag, och inte heller delar min åsikt.

Den första myten jag vill ta upp handlar om föräldrarförmågan hos de båda könen. Här finns en myt om att ”mamman” har en större föräldraförmåga än ”pappan”. Argumenten som vanligtvis används är att ”mamman” burit barnet inom sig i nio månader. Och det är odiskutabelt så, men vad har det med föräldraförmågan att gör. Många kvinnor bär ett barn inom sig i nio månader, för att sedan aldrig ha någon som helst kontakt med barnet. Surrogatmammor förekommer, och blir allt vanligare eftersom kvinnor tenderar att skaffa barn senare i livet, och att det då inte är så enkelt längre. Det finns också ”mammor” som aldrig burit sitt barn i sin kropp, t ex en adoptivförälder. Argumentet att graviditeten är orsaken till att kvinnor har en bättre föräldrarförmåga än männen håller inte.
Väldigt få av våra förmågor är nedärvda. Praktiskt inga är det om man är fullt frisk. Våra förmågor är socialt inlärda. Att dreja, måla, spela ett instrument eller utöva någon idrott, är något som vi under vår uppväxt tränat på och lärt oss. Det gäller också förmågan att vara förälder. Från det att barnet föds, och lämnar kvinnans kropp, börjar den utveckla sin egna unika identitet, och den får den av sina egna föräldrar, och i de flesta fall båda av dem. Så, oavsett kön, förutsättningarna för en god förmåga att vara förälder är lika stor oavsett kön.

Det nästa jag vill ta upp är en fördom som är befäst genom vår samhällskultur. Det hänger lite ihop med det jag tog upp ovan. Men här handlar det mest om bemötande från framför allt myndigheter.
Fördomen är att barnen bor och har sitt huvudsakliga boende hos kvinnan, och att det är då har blivit en norm. Förvisso är det vanligast, men det behöver inte betyda att det måste vara så.Det finns fall där barnen bor med mannen, och också är skrivna där. I de fallen kan myndigheterna bli lite väl fyrkantiga. Bland annat var det ett fall i Skåne, där en pappa kämpade i flera år med att övertyga myndigheterna om att barnen faktiskt var skrivna och bodde hos honom… De trodde inte på honom trots uppenbara bevis, utan blev istället ifrågasatt i tron att han skulle felaktigt utnyttja systemet. Ingen mamma skulle bli ifrågasatt på samma sätt.
Jag själv blev ifrågasatt i den vårdnadsutredning jag genomgick i våras angående min son. Jag förklarade för utredaren att min dotter bor hos mig varannan vecka, och att hon alltid har gjort det sedan separationen med hennes mamma. Det räckte inte med att jag sa det, utan det krävdes BEVIS. Utredaren vill kontakta min dotters mamma för att kontrollera att det jag sagt stämde, vilket jag motsatte mig eftersom det inte handlade om min dotter utan om min son. Men misstrodd var jag. Utgångspunkten här är att om man hamnar i en vårdnadstvist, så ligger felen hos mannen och att den har problem, och den vars lämplighet i första hand skall utredas. Omständigheter som motsäger den allmänna uppfattningen hos utredaren ifrågasätts kraftigt. Det är min erfarenhet, men ingen sanning…

Oavsett kön är vi lika goda föräldrar. Vi har lärt oss att vara det av våra egna föräldrar… Precis som vi lär våra barn att i framtiden bli goda föräldrar.