Manlig feminism

Det låter som en paradox… Men varför skulle det vara det? Feminismen är för mig uttryck för att tillerkänna alla människor samma värde oavsett kön. Egentligen skulle mermedmänsklighet vara ett lämpligare ord, men det skulle antagligen bli för långt att använda i olika sammanhang.

Som sagt, för mig innebär feminismen att vi ser på våra medmänniskor på lika sätt oavsett deras kön. Vi dömer inte utifrån kön. Jag kan inbland bli dömd utifrån att jag är en man, vilket gör mig oerhört upprörd, för det är inte alltid som jag känner mig just som en man. Bara för att jag ibland skulle kunna tänka ”kvinnligt” så vill jag inte bli ifrågasatt för det. Hur jag tänker och känner tillhör min personlighet som människa och inte för att jag har visst kön.

Vi föds till vårt kön. Det är inget vi själva har valt. Men vi föds inte med förmågor, de ärver vi socialt. Det finns inget som heter genetiska förmågor, med ett par undantag. Kvinnan har förmågan att bära ett foster och amma ett barn. De förmågorna saknar männen, men det är det enda som skiljer. Jag kan i alla fall inte hitta någon förmåga hos mannen som en kvinna skulle kunna sakna. De förmågor vi lär oss, gör vi genom att interagera med andra människor, som våra föräldrar, och andra i vår absoluta närhet. När vi blir äldre påverkas vi av kamrater och media. Oavsett kön, utsetts vi för samma exponering. Så baserat på det, varför skulle vi behandlas olika?

I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet. Vi har också i stora delar av lagstiftningen gjort den könsneutral. Bland annat har vi en diskrimineringslagstiftning, som är rätt unik. Men likafullt kvarstår vissa skillnader. Devisen ”lika lön för lika arbete” har ännu inte helt infriats. Likafullt har en sjukhusfysiker betydligt bättre betalt än en sjuksköterska trots likvärdig utbildning och kompetensnivå. Skillnaden är att det är företrädesvis män som är sjukhusfysiker, och kvinnor som är sjuksköterskor.
Inom familjeområdet råder fortfarande skillnader, som befäster könsroller snarare än att öka jämställdheten. Ett praktexempel är att en ogift man som är förälder till ett barn inte tillerkänns gemensam vårdnaden om det barnet, såvida inte kvinnan frivilligt går med på det. Det är en mycket förlegad fördom att mannen inte har en förmåga att ta sitt ansvar för sitt barn, vilket inte är förenligt med feminismens tankesätt. Så visst finns det mycket kvar att jobba med! Men det tar tid att arbeta bort fördomar, men man ska aldrig ge upp!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s