Smärtan…

Vi alla som är föräldrar kan känna smärta till och från. Den smärtan som är kopplad till saknad. Den smärtan som tillhör vår känsla att inte kunna ge våra barn kärlek. Det kan räcka med att barnen är i skolan, och bara det kan utlösa denna smärta av saknad. För de flesta av oss lär vi oss att hantera detta, och det är en naturlig del i vår föräldrarroll, vi bryr oss om våra barn och vill ha de nära så mycket som möjligt. Det är en del av våra barns rötter, men samtidigt måste de få vingar, och då måste vi ibland som föräldrar släppa taget. Lägga band på oss, intala oss själva att de klarar sig utan mig ibland. För det är det som gör de till egna individer, med egna vingar, just att vi släpper taget, hur smärtsamt den än må vara. Det är en smärta som är hanterbar, om än inte njutbar i stunden.

Men det finns också en annan smärta… Den smärta och saknad som kan uppstå när man berövas möjligheten att ge sina barn både rötter och vingar. Den smärtan är outhärdlig och svår att bemästra. Den smärtan har jag genomgått… Och många andra föräldrar med mig, som förlorat ett barn. Att förlora ett barn sätter ord på den värsta smärtan, och man inser snabbt betydelsen av att vara förälder. Det är svårt att gå vidare… att leva… att drömma… Vi är skapta för att ta hand om våra barn, och när det tas i från oss, så skriker vi!!! Sorgen är outhärdlig. Det är den värsta sorten, och jag önskar ingen att få uppleva den smärtan.

Hur många av er har inte känt en smärta när ni lämnat barnen på förskolan gråtandes, och de skriker ”Gå inte!”? Det händer alla, och man blöder inombords av smärta, men sedan när man hämtar barnen så är allt glömt. Det är nog lika vanligt som att vi som vandrar iväg med de blå skoskydden från förskolan och märker att de är kvar först långt senare… Det finns nog ett par av dessa i alla hem där barn går på förskolan eller fritids. Vi glömmer snabbt att vi har skoskydden på oss, och barnen glömmer snabbt att vi har gått. Denna smärta är uthärdlig… Man vet alltid vad man har att vänta…

Att lämna sitt barn ofrivilligt är det mest smärtsamma man kan göra. Men lämnar de till förskolan och skolan, men det är frivilligt. Men att lämna utan att man egentligen vill är oerhört smärtsamt. Och det är smärta som man som deltidsförälder måste lära sig att hantera. Om jag hade fått välja så hade jag vilja vara heltidsförälder, men det är inte jag som väljer det. Det är mina barn, och jag måste rätta mig efter dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s