Månadsarkiv: oktober 2012

Påstådda konflikter

En del i att vara deltidsförälder är att kunna komma överens med den andra  föräldern som man faktiskt inte lever med. Det är en sak om man lever tillsammans för då reds meningskiljaktigheterna ut vid middagsbordet eller där man är just då. Men då man inte bor under samma tak så måste det lösas på annat sätt. Att vi som föräldrar blir oense är naturligt och vore konstigt annars, men oenigheten oss emellan är lite svårare att hantera som deltidsföräldrar.

Två föräldrar som är oense i en fråga gällandet barnet… Är de i en konflikt? Nej, inte nödvändigtvis. Här vill jag påstå att man lätt vill påvisa en konflikt mellan föräldrar för att de inte kan enas i en fråga, och att det absolut inte behöva vara så. Bara för man har olika åsikter och är oense, betyder det inte att man har en konflikt. En konflikt uppstår enbart när en av parterna inte respekterar och accepterar att den andra har en annan åsikt. Enkelt uttryckt: är man ense om att man är oense, så finns ingen konflikt. Fällan blir att bara för att man är oense så bedöms det som en konflikt.

I många fall, även de som går så långt som till domstol, föreligger egentligen inga konflikter, utan snarare brist på kommunikation och förståelse. För det är också en del i det. I och med att man delar på föräldraskapet på var sitt håll, har man heller inte full kommunikation och insyn i varandras vardag, vilket lätt leder till bristande kunskap och förståelse för varandra. Helt naturligt och  mänskligt. Men det är helt felaktigt att kalla det för konflikter.

Hur löser man detta?
För det första är kommunikation oerhört viktigt. Ju mer information desto bättre. De flesta oenigheter uppstår på grund av missförstånd, och missförstånd uppstår på grund av brister i kommunikationen. Detta gäller alla, och inte bara oss som är deltidsföräldrar. Brister kommunikationen så brister det med tiden också i tillit och förtroende, och en stark grund för djup oenighet i många frågor skapas, men än är det ingen konflikt. Så det bästa sättet är att hela tiden verka för en öppen kommunikation, även som det så må vara enkelriktad, men det minskar ändå riskerna för en djup oenighet som kan leda till en konflikt.

Många konflikter mellan föräldrar är egentligen inte konflikter utan enbart en brist på kommunikation och förståelse. En konflikt är per definition ett möte mellan oförenliga intressen. Men vilket intresse har föräldrarna i de flesta fall? Jo barnets bästa och det är inte oförenligt!

Annonser

Manlig feminism

Det låter som en paradox… Men varför skulle det vara det? Feminismen är för mig uttryck för att tillerkänna alla människor samma värde oavsett kön. Egentligen skulle mermedmänsklighet vara ett lämpligare ord, men det skulle antagligen bli för långt att använda i olika sammanhang.

Som sagt, för mig innebär feminismen att vi ser på våra medmänniskor på lika sätt oavsett deras kön. Vi dömer inte utifrån kön. Jag kan inbland bli dömd utifrån att jag är en man, vilket gör mig oerhört upprörd, för det är inte alltid som jag känner mig just som en man. Bara för att jag ibland skulle kunna tänka ”kvinnligt” så vill jag inte bli ifrågasatt för det. Hur jag tänker och känner tillhör min personlighet som människa och inte för att jag har visst kön.

Vi föds till vårt kön. Det är inget vi själva har valt. Men vi föds inte med förmågor, de ärver vi socialt. Det finns inget som heter genetiska förmågor, med ett par undantag. Kvinnan har förmågan att bära ett foster och amma ett barn. De förmågorna saknar männen, men det är det enda som skiljer. Jag kan i alla fall inte hitta någon förmåga hos mannen som en kvinna skulle kunna sakna. De förmågor vi lär oss, gör vi genom att interagera med andra människor, som våra föräldrar, och andra i vår absoluta närhet. När vi blir äldre påverkas vi av kamrater och media. Oavsett kön, utsetts vi för samma exponering. Så baserat på det, varför skulle vi behandlas olika?

I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet. Vi har också i stora delar av lagstiftningen gjort den könsneutral. Bland annat har vi en diskrimineringslagstiftning, som är rätt unik. Men likafullt kvarstår vissa skillnader. Devisen ”lika lön för lika arbete” har ännu inte helt infriats. Likafullt har en sjukhusfysiker betydligt bättre betalt än en sjuksköterska trots likvärdig utbildning och kompetensnivå. Skillnaden är att det är företrädesvis män som är sjukhusfysiker, och kvinnor som är sjuksköterskor.
Inom familjeområdet råder fortfarande skillnader, som befäster könsroller snarare än att öka jämställdheten. Ett praktexempel är att en ogift man som är förälder till ett barn inte tillerkänns gemensam vårdnaden om det barnet, såvida inte kvinnan frivilligt går med på det. Det är en mycket förlegad fördom att mannen inte har en förmåga att ta sitt ansvar för sitt barn, vilket inte är förenligt med feminismens tankesätt. Så visst finns det mycket kvar att jobba med! Men det tar tid att arbeta bort fördomar, men man ska aldrig ge upp!

Smärtan…

Vi alla som är föräldrar kan känna smärta till och från. Den smärtan som är kopplad till saknad. Den smärtan som tillhör vår känsla att inte kunna ge våra barn kärlek. Det kan räcka med att barnen är i skolan, och bara det kan utlösa denna smärta av saknad. För de flesta av oss lär vi oss att hantera detta, och det är en naturlig del i vår föräldrarroll, vi bryr oss om våra barn och vill ha de nära så mycket som möjligt. Det är en del av våra barns rötter, men samtidigt måste de få vingar, och då måste vi ibland som föräldrar släppa taget. Lägga band på oss, intala oss själva att de klarar sig utan mig ibland. För det är det som gör de till egna individer, med egna vingar, just att vi släpper taget, hur smärtsamt den än må vara. Det är en smärta som är hanterbar, om än inte njutbar i stunden.

Men det finns också en annan smärta… Den smärta och saknad som kan uppstå när man berövas möjligheten att ge sina barn både rötter och vingar. Den smärtan är outhärdlig och svår att bemästra. Den smärtan har jag genomgått… Och många andra föräldrar med mig, som förlorat ett barn. Att förlora ett barn sätter ord på den värsta smärtan, och man inser snabbt betydelsen av att vara förälder. Det är svårt att gå vidare… att leva… att drömma… Vi är skapta för att ta hand om våra barn, och när det tas i från oss, så skriker vi!!! Sorgen är outhärdlig. Det är den värsta sorten, och jag önskar ingen att få uppleva den smärtan.

Hur många av er har inte känt en smärta när ni lämnat barnen på förskolan gråtandes, och de skriker ”Gå inte!”? Det händer alla, och man blöder inombords av smärta, men sedan när man hämtar barnen så är allt glömt. Det är nog lika vanligt som att vi som vandrar iväg med de blå skoskydden från förskolan och märker att de är kvar först långt senare… Det finns nog ett par av dessa i alla hem där barn går på förskolan eller fritids. Vi glömmer snabbt att vi har skoskydden på oss, och barnen glömmer snabbt att vi har gått. Denna smärta är uthärdlig… Man vet alltid vad man har att vänta…

Att lämna sitt barn ofrivilligt är det mest smärtsamma man kan göra. Men lämnar de till förskolan och skolan, men det är frivilligt. Men att lämna utan att man egentligen vill är oerhört smärtsamt. Och det är smärta som man som deltidsförälder måste lära sig att hantera. Om jag hade fått välja så hade jag vilja vara heltidsförälder, men det är inte jag som väljer det. Det är mina barn, och jag måste rätta mig efter dem.