Att knyta an till sitt barn… Sker det av sig självt?

Det finns en väsentlig skillnad mellan en man och en kvinna. Kvinnan är gravid med ett barn, och bär det inom sig i nio månader, där det växer och livnär sig enbart på det som kvinnan tillför barnet. Under nio månader lever barnet och kvinnan i symbios, och barnet är beroende av enbart kvinnan för sin överlevnad. Redan i detta stadiet knyter kvinnan (mamman) och barnet an till varandra. Det är en naturligt, biologisk anknytningsprocess. Mannen (pappan) har ingen uppgift att fylla för barnet under dessa nio månader, däremot kan han med fördel se till att kvinnan har det så bra som möjligt.
När sedan barnet föds känner den samhörighet med sin mamma, söker hennes närhet, och börjar i de flesta fall amma några minuter efter nedkomsten. Detta är ett genetiskt betingat beteende bland däggdjur. Inom däggdjursfamiljerna håller sig avkommorna sig väldigt nära sin mödrar, just för matens skull, de ammas eller dias. Och detta är intressant, eftersom det oftast anses vara av stor vikt att barn ammas av sin mamma, oavsett om mamman vill eller inte. Är det verkligen så?

Det har visat sig att människoapor som flaskmatats av en och samma människa under sin uppväxt känner mer samhörighet med den personen än med andra människoapor i sin egen art. För denna människoapa är det absolut inte bra, eftersom den är inte av samma arttillhörighet som den människa som gett den föda. Mat är en av grundförutsättningarna för anknytningen, liksom fysisk närhet, vilket när barnen är små, också tillgodoses i samband med matningen. Samhörigheten som skapas är en del som skapar barnets unika identitet. Människaapans unika identit blir inte förenlig med sin arttillhörighet, därav problematiken i det fallet.

Vad kan vi som föräldrar lära oss av ovan?

För det första drar jag slutsatsen, av egen erfarenhet, att barnet knyter an till dem, och bara dem, som ger den fysisk närhet, trygghet, och mat (=kärlek).  Ju färre ”dem” är desto fortare går anknytningen. Min äldsta dotter är adopterad. Båda jag och hennes mamma fick knyta an till henne på lika villkor, och hon knöt an till oss på samma sätt. Det enda sätt vi kunde göra det på var just genom närheten, tryggheten och maten. På det sättet visade vi henne den kärlek som fick henne att knyta an till oss.

För det andra så kan barnet knyta an till fler personer på samma gång, men att det tar längre tid, men att det tar ännu längre tid att knyta an till en okänd om en stark anknytning redan finns till en annan person.
För ingen av mina barn har jag varit med från början, och har blivit tvingad att starta anknytningen i senare skede. För ett av barnen skulle jag kunna gjort annorlunda, men för de andra två kunde jag inte rå på de omständigheter som gjorde att det blev så.

Nej, anknytningen sker inte av sig själv. Det är något vi aktivt gör oavsett om vi burit barnen inom oss, som mammor, eller är pappor. Det som skapar anknytningen är hur mycket kärlek vi ger våra barn. En mamma har i nio månader förberett sig på detta, och har redan biologiskt bidragit till det, medan pappan mer får förbereda sig mentalt.

Nej, det finns ingen biologisk process som styr, mer än under graviditeten. Barnet har lika stark anknytning till båda sina föräldrar.

Jag kommer fortsätta på detta tema i de närmaste inlägg, och med det här ville jag bara introducera er. Vill ni följa min tråd framöver så är den taggad #anknytning.

Väl mötta igen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s