Att sakna en förälder

På Karlavagnen i kväll var temat ”Övergiven av pappa”. Rubriken på temat gjorde mig upprörd, för det är ett ytterst fåtal föräldrar som aktivt väljer att överge sina barn. Visst, det förekommer, men det är sällsynt. Och jag ställer mig frågan, varför övergiven av pappa? Finns det inga mammor som överger sina barn? Möjligen hade SR P4 för avsikt att provocerar sina lyssnare, men jag tror inte det var tillräckligt provokativt utan snarare befäste rubriken den gängse bilden av att pappor överger sina barn. Ytterst beklagligt!

Jag växte upp utan pappa från c:a fyra års ålder. Jag saknade min pappa varje dag. Att vi inte hade någon kontakt efter mina föräldrars separation fick jag först förklaring till när jag var vuxen. Jag lägger ingen skuld på vara sig min mamma eller pappa idag, det var omständigheter som gjorde att det var som det var.

Men, den dagen, när pappa inte kom hem… Jag brukade möta min pappa när han kom hem från jobbet. Han körde lastbil. Jag tog min traktor, en blå med vit ratt och röd sits, och trampade ner till korsningen Stålhandskeleden och Säterigatan. Då var det en hårt trafikerad korsning, med tung trafik mot oljehamnen, men också mot Eriksbergsvarvet som då var verksamt. Där stod jag och väntade, men han kom inte. Jag visste vilket håll han kom ifrån så jag cyklade på min traktor för att möta honom. Jag cyklade ganska långt på min traktor, så långt att min mamma fick ringa polisen. Jag hade inte fyllt fyra år! För er som känner till Göteborg och Hisingen på den tiden, så cyklade jag från korsningen Stålhandskeleden/Säterigatan till det som då var Oljemotet vid Älvsborgsbrons norra fäste på Hisingen. En ansenlig sträcka på en leksakstraktor för en knapp fyraåring, som dessutom laglydigt trampade på hela vägen hem igen.

Men vart tog pappa vägen? Jag fick inget svar på det vid det tillfället. Jag träffade honom sporadiskt, oftast i smyg för min mamma och farmor (jo hon var en stor bricka i spelet). Men jag saknade honom ofta. När jag sedan i vuxen ålder fick träffa honom, berätta för honom hur jag känt, och han berättade för mig hur han hade känt, så blev det en förlösande effekt. Min pappa har aldrig övergivit mig, han har alltid älskat mig, men de omständigheter som ”tvingade” honom att göra de val han gjorde då kan jag idag inte klandra honom för. Han gjorde allt han kunde, men med dåtidens hjälp som fanns att tillgå, så räckte det inte… Men han var tapper och försökte, och idag är jag stolt över min pappa!

Min pappa övergav inte mig… Han övergav den relation som han hade med min mamma. Han hade ingen avsikt att överge mig, men konsekvensen blev att, i och med att han övergav min mamma så ”straffades” han så det skulle så ut som han övergav mig med.

Jag har världens bästa pappa. Vi pratar inte så ofta dock, och träffas alltför sällan, men jag vet att jag alltid finns i hans tankar, och han finns alltid i mina tankar. Idag är jag vuxen, men när jag var mindre var det svårare. Saknaden var ibland bedövande.

Jag som förälder har som ansvar inför mina barn att aldrig få dem att sakna mig som förälder och att aldrig svika dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s