Ja, jag är kvinnlig

Och jag är stolt över att kunna vara det, i det som anses vara kvinnligt. För det är just vad det är, en norm som lever kvar i samhället om vad som är kvinnlighet och manlighet. Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg i denna kategori, så har detta inget med könet att göra.

Här är min tankar om detta, och dessa är inte på något sätt vetenskapligt grundade, utan bara baserat på min erfarenheter.

För det första, jag lever ensam med en tonårsdotter varannan vecka och en två-åring en dag i veckan. Det är mitt liv som deltidsförälder. Jag är pappa till mina barn, men det är enbart ett epitet jag har som mina barn använder för att skilja oss föräldrar åt. Här kommer det här med manlighet in… Jag är lika mycket mamma till mina barn då de är hos mig, för det finns bara jag här. Jag för göra alla sysslor som är kopplade till hushållet och omsorgen om barnen själv. Tvätta, städa, handla och laga mat, tjata och gnata på en tonårsdotter som vägrar gå och lägga sig en vardagskväll, trösta en två-åring som inte får som han vill, byta blöjor, läsa godnatt-sagor, uppmana tonårsdottern att göra sin läxor, läxförhör, leka med en energisk två-åring, lyssna på tonåringens tankar, plocka upp utspridda kläder, samla ihop leksaker som ligger i hela lägenheten och, sist och inte minst minst, försöka hitta lite egen tid. Detta är min vardag när barnen är hos mig, och det är allt annat än vad vi beskriver som manligt, eller manlighet. Men jag ÄLSKAR min vardag med barnen! Det är den bästa tiden som finns, och jag är absolut mer kvinnlig än manlig i dessa fall. När jag inte har barnen kan jag nog bli mer manlig… Lata sig, göra det jag känner för, spela spel, jobba onormalt mycket, kolla på sport… Och det är de absoluta fördelarna med att vara deltidsförälder. Jag får möjligheten att utveckla båda min sidor lika mycket, men var för sig.

Mamma och pappa, kvinnlig och manlig, kvinnlighet och manlighet… Bakom dessa ord ligger egenskaper, och det är väldigt lätt att man bara utifrån könet tillskriva dessa egenskaper en person. Många av dessa egenskaper baseras på vårt kulturella arv och fördomar. Bara för att jag har mitt kön tillskrivs jag egenskaperna som tillhör pappa, manlig och manlighet. Det är många gånger jag har blivit upprörd över att höra att hur fantastisk jag är över hur jag tar hand om mina barn. Visst blir jag glad över att höra det, men hur många mammor får höra samma sak? Jag, som man, förväntas inte, traditionellt sätt, att ha en mammas egenskaper och blir uppmuntrad och beundrad för att ha det. Jag förväntas heller inte att vara ödmjuk, empatisk och ha stark impulskontroll, vilket krävs av mig som förälder. Tänk er det motsatta, en mamma som beter sig manligt… Vilken respons skulle hon få från sin omgivning?

För mig ligger manligheten i att erkänna sin kvinnlighet! Jag är en tänkande, kännande individ, förvisso med ett kön som råkar vara en penis (jag har inte själv valt det könet, det bara blev så), men att säga att jag är manlig eller kvinnlig är att skala av min egen identitet. Min identitet ligger inte i könet, utan i det sociala arv jag har fått. Att jag sedan råkar vara en man är en omständighet jag själv inte kan rå för.

Väl mötta igen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s