Ja, jag är en man!

Okej, jag erkänner… Jag är en man… Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas över det. Men jag har en tid, sedan jag separerade från min före detta fru, och min dotters mamma, funderat på vad det egentligen innebär. Under denna kategorin, manlighet, kommer jag dela med mig lite av mina funderingar, och det här blir mitt första inlägg i detta ämne.

Det första utmärkande som gör mig till man är det uppenbara som syns utanpå. Jag har en penis! Och för mig är det faktiskt det enda som utmärker mig som man. Eller andra egenskaper och beteenden är socialt inlärda hos mig, och den som lärt in det mesta av hur jag är som person idag är min mamma, och hon är kvinna!

Bilden av mannen har förändrats under ett par generationer, från att gå från vara familjeförsörjaren, chefen och den socialt aktiva till att vara en jämställd person med kvinnan i familjen, arbetslivet och i andra sociala sammanhang. Det var inte länge sedan en av mannens uppgifter i familjen var att bestraffa barnen i uppfostringssyfte när han kom hem från arbetet. Barnen fick höra: ”Vänta till far kommer hem!” Och då visste barnen att de skulle få någon form av bestraffning. För mig är det en orimlig tanke att kunna göra så, men ni som är i min föräldrageneration eller äldre (dvs födda på 50-talet eller tidigare) kan nog känna igen det. Visst förekommer liknande idag, men inte alls i samma utsträckning som då.

Min bild av mannen idag är att den är mångt i mycket som en kvinna är. De sociala skillnaderna mellan mannen och kvinnan har blivit mindre och mindre, i och med det omfattande jämställdsarbete som gjorts. Det som tidigare beskrevs som ”manlighet” var socialt betingade beteende, som man idag sällan ser. Men i vissa fall lever vissa fördomar kvar, vilket jag i senare inlägg kommer att komma in på.

Det går inte att undvika att nämna motsatsen till manlighet, och det är kvinnlighet. Medan det manliga står för det starka, bryska, och bestraffande, står kvinnligheten för det varma, ödmjuka och kärleksfulla. Men manligheten och kvinnligheten till hör inte könen man och kvinna, det är egenskaper av beteenden, som man olyckligtvis satt genus på. Det som i mycket styr våra beteenden är vårt sociala arv, men också hormoner, framför allt i detta sammanhang, östrogen och testosteron. Och vi har alla, oavsett man eller kvinna dessa hormoner, men olika mycket.  Produktionen av hur mycket av de olika hormonerna styrs till viss del av situationen och betingelserna vi som individer befinner oss i. Den sociala interaktionen mellan individer är en viktig del i vår hormonproduktion. Eftersom båda könen har dessa, som vi tillskriver som mans- och kvinnohormoner, så kan dessa gör en man kvinnlig och en kvinna manlig, så då hör det inte längre till könet. Till exempel minskar produktionen av östrogen hos en elitidrottande kvinna under kraftig träning, och istället ökar testosteronproduktionen eftersom det är prestationshöjande. Följden blir att mensen till exempel uteblir för dessa kvinnor, men de är fortfarande kvinnor. Männens östrogenproduktion ökar och testosteronproduktionen minskar då de är med sina spädbarn, men de är fortfarande män för det. Det här var exempel på extern stimula av hormonproduktion som män och kvinnor utsätts för, och det gör vi dagligen, och vi som individer, oavsett man eller kvinna, väljer i de flesta fall vilken stimuli vi vill utsätta oss för.

Jag är manlig när jag behöver vara det, och kvinnlig när jag behöver vara det, men jag är fortfarande man.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s