Deltidsförälder

Jag beskriver mig själv som en deltidsförälder, men vad är det egentligen? Innan jag kan beskriva hur det är att vara deltidsförälder är det viktigt för er som läser detta att förstå hur jag definierar det begreppet. En del av er läsare kanske inte alls delar det jag menar, men då har ni i alla fall min definition av det. Nu i mitt första inlägg skall jag ge er min definition på vad en deltidsförälder är.

Alla är inte deltidsföräldrar, så det måste därmed också finnas andra typer av föräldraskap. Och för att kunna definiera en deltidsförälder måste också de andra typerna definieras. Jag vill understryka att dessa är mina egna definitioner, och det finns ingen forskning eller evidens som stödjer mina definitioner, utan de är helt mina egna, utifrån mina värderingar och erfarenheter.

Så hur många och vilka typer av föräldraskap menar jag att det finns. För mig finns det tre typer av föräldraskap: heltidsföräldern, deltidsföräldern och ensamståendeföräldern. Redan här gör jag en tydlig distinktion definitionsmässigt, och det är mellan heltidsföräldern och ensamståendeföräldern. För det är sant att en ensamståendeförälder också är heltidsförälder. Min distinktion dememellan är att en ensamståendeförälder har ingen annan (mamma eller pappa) att dela sitt föräldraskap med utan har det helt på sitt eget ansvar.

Hur ser de tre olika typerna ut?

Vi börjar med heltidsföräldern. Denna är nog den som vi i min generation är mest van vid. En mamma eller pappa som lever tillsammans med pappan eller mamman och barnen. Man delar föräldraskapet under samma tak. Man delar på läxläsning, nattning, laga mat, städa, köpa kläder, hämta och lämna på förskola och skola. Man diskuterar hur vardagen skall struktureras runt middagsbordet alla tillsammans. Föräldrarna hur sakerna skall fördelas och uppdelas sins emellan, kanske när barnen sover. Man är två föräldrar som bor under samma tak, och tar det ansvar som behövs och som man kommer överens om föräldrar emellan. Nog kan det vara tålamodskrävande, och det krävs en hel del jämkning, tjat och gnabb att få vardagen att gå ihop, för det är trots allt två föräldraviljor som skall jämkas, och lägg därtill barnens egna viljor. I en trygg och stabil relation kan det bli riktigt högt i tak! Dessutom delas ansvaret helt och hållet gemensamt, vilket i sig kan skapa dispyter, men också en positiv och utvecklande dynamik, inte minst för barnen, och man samarbetar i stort sett hela tiden.

För ensamståendeföräldern är det betydligt enklare att hantera dispyter och diskussioner med barnens andra förälder, för denna existerar inte. Att den andra föräldern inte existerar kan bero på flera skäl och de vanligaste är att den är avliden, vill inte vara delaktig, eller att mamman (för det är enbart kvinnor som kan få barn utan det andra könets hjälp) har blivit inseminerad eller adopterat på egen hand. En ensamståendeförälder står helt ensam ansvarig för sina barns omsorg, vårdnad och kärlek. Det är ett enormt ansvar, och jag kan inte annat än att beundra dessa föräldrar. För en liten tid sedan förlorade två barn sin mamma, en fantastisk mamma som fanns i min bekantskapskrets. Den pappan är nu ensamståendeförälder till sina barn, och ska nu också fylla upp det tomrum som mamman lämnat. Till honom vill jag ge mina tankar och kärlek.

Nu till deltidsföräldern. Helt enkelt är det alla vi som inte lever med den andra föräldern till våra barn och heller inte har barnen boende hos oss på heltid. Att vara deltidsförälder innebär inte heller att barnen måste vara boende hos sig överhuvudtaget. Det kan finnas goda skäl för att det är så. Efter att beskrivit heltidsföräldern och ensamstående föräldern så kan ni nog förstå att deltidsföräldern ligger där mellan. Heltidsföräldern har en annan förälder som den alltid kan luta sitt huvud emot, dela sina tankar och funderingar med angående sin roll som förälder. Ensamståendeförälderna har inte den möjligheten på något sätt. För en deltidsföräldrar, som jag är, finns hela spektret, från att ha en riktigt bra relation med den andra föräldern till ingen relation alls. Oavsett var man befinner sig på spektret så är ens skyldighet som förälder lika viktigt.

Vi är många deltidsföräldrar, vissa kallar sig felaktigt (enligt min åsikt) ensamstående, men alla av oss älskar våra barn lika mycket som om vi var heltidsföräldrar. Det som skiljer oss som deltidsföräldrar från heltidsföräldrar och ensamståendeföräldrar är att vi alltid bär på en saknad när barnen inte är hos oss. Och här finns det absolut ingen skillnad på om man är mamma eller pappa.

Avslutningsvis vill jag säga att jag ÄR deltidsförälder. Jag saknar mina barn oerhört när de inte här, och ger de gränslös omsorg, kärlek och omvårdnad när de är här, precis som är min skyldighet. Min skyldighet som förälder, oavsett om jag är heltids-, deltids- eller ensamståendeförälder är (och nu kommer en välciterad, men ändå välformulerad sanning) är att ge mina barn rötter och också ge dem vingar.

Som sagt, det jag skriver bygger inte på forskning eller evidens, mina definitioner står helt och hållet för mig, men jag står stolt för dem.

Väl mötta igen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s