Månadsarkiv: september 2012

Att knyta an till sitt barn… Sker det av sig självt?

Det finns en väsentlig skillnad mellan en man och en kvinna. Kvinnan är gravid med ett barn, och bär det inom sig i nio månader, där det växer och livnär sig enbart på det som kvinnan tillför barnet. Under nio månader lever barnet och kvinnan i symbios, och barnet är beroende av enbart kvinnan för sin överlevnad. Redan i detta stadiet knyter kvinnan (mamman) och barnet an till varandra. Det är en naturligt, biologisk anknytningsprocess. Mannen (pappan) har ingen uppgift att fylla för barnet under dessa nio månader, däremot kan han med fördel se till att kvinnan har det så bra som möjligt.
När sedan barnet föds känner den samhörighet med sin mamma, söker hennes närhet, och börjar i de flesta fall amma några minuter efter nedkomsten. Detta är ett genetiskt betingat beteende bland däggdjur. Inom däggdjursfamiljerna håller sig avkommorna sig väldigt nära sin mödrar, just för matens skull, de ammas eller dias. Och detta är intressant, eftersom det oftast anses vara av stor vikt att barn ammas av sin mamma, oavsett om mamman vill eller inte. Är det verkligen så?

Det har visat sig att människoapor som flaskmatats av en och samma människa under sin uppväxt känner mer samhörighet med den personen än med andra människoapor i sin egen art. För denna människoapa är det absolut inte bra, eftersom den är inte av samma arttillhörighet som den människa som gett den föda. Mat är en av grundförutsättningarna för anknytningen, liksom fysisk närhet, vilket när barnen är små, också tillgodoses i samband med matningen. Samhörigheten som skapas är en del som skapar barnets unika identitet. Människaapans unika identit blir inte förenlig med sin arttillhörighet, därav problematiken i det fallet.

Vad kan vi som föräldrar lära oss av ovan?

För det första drar jag slutsatsen, av egen erfarenhet, att barnet knyter an till dem, och bara dem, som ger den fysisk närhet, trygghet, och mat (=kärlek).  Ju färre ”dem” är desto fortare går anknytningen. Min äldsta dotter är adopterad. Båda jag och hennes mamma fick knyta an till henne på lika villkor, och hon knöt an till oss på samma sätt. Det enda sätt vi kunde göra det på var just genom närheten, tryggheten och maten. På det sättet visade vi henne den kärlek som fick henne att knyta an till oss.

För det andra så kan barnet knyta an till fler personer på samma gång, men att det tar längre tid, men att det tar ännu längre tid att knyta an till en okänd om en stark anknytning redan finns till en annan person.
För ingen av mina barn har jag varit med från början, och har blivit tvingad att starta anknytningen i senare skede. För ett av barnen skulle jag kunna gjort annorlunda, men för de andra två kunde jag inte rå på de omständigheter som gjorde att det blev så.

Nej, anknytningen sker inte av sig själv. Det är något vi aktivt gör oavsett om vi burit barnen inom oss, som mammor, eller är pappor. Det som skapar anknytningen är hur mycket kärlek vi ger våra barn. En mamma har i nio månader förberett sig på detta, och har redan biologiskt bidragit till det, medan pappan mer får förbereda sig mentalt.

Nej, det finns ingen biologisk process som styr, mer än under graviditeten. Barnet har lika stark anknytning till båda sina föräldrar.

Jag kommer fortsätta på detta tema i de närmaste inlägg, och med det här ville jag bara introducera er. Vill ni följa min tråd framöver så är den taggad #anknytning.

Väl mötta igen

Annonser

Att sakna en förälder

På Karlavagnen i kväll var temat ”Övergiven av pappa”. Rubriken på temat gjorde mig upprörd, för det är ett ytterst fåtal föräldrar som aktivt väljer att överge sina barn. Visst, det förekommer, men det är sällsynt. Och jag ställer mig frågan, varför övergiven av pappa? Finns det inga mammor som överger sina barn? Möjligen hade SR P4 för avsikt att provocerar sina lyssnare, men jag tror inte det var tillräckligt provokativt utan snarare befäste rubriken den gängse bilden av att pappor överger sina barn. Ytterst beklagligt!

Jag växte upp utan pappa från c:a fyra års ålder. Jag saknade min pappa varje dag. Att vi inte hade någon kontakt efter mina föräldrars separation fick jag först förklaring till när jag var vuxen. Jag lägger ingen skuld på vara sig min mamma eller pappa idag, det var omständigheter som gjorde att det var som det var.

Men, den dagen, när pappa inte kom hem… Jag brukade möta min pappa när han kom hem från jobbet. Han körde lastbil. Jag tog min traktor, en blå med vit ratt och röd sits, och trampade ner till korsningen Stålhandskeleden och Säterigatan. Då var det en hårt trafikerad korsning, med tung trafik mot oljehamnen, men också mot Eriksbergsvarvet som då var verksamt. Där stod jag och väntade, men han kom inte. Jag visste vilket håll han kom ifrån så jag cyklade på min traktor för att möta honom. Jag cyklade ganska långt på min traktor, så långt att min mamma fick ringa polisen. Jag hade inte fyllt fyra år! För er som känner till Göteborg och Hisingen på den tiden, så cyklade jag från korsningen Stålhandskeleden/Säterigatan till det som då var Oljemotet vid Älvsborgsbrons norra fäste på Hisingen. En ansenlig sträcka på en leksakstraktor för en knapp fyraåring, som dessutom laglydigt trampade på hela vägen hem igen.

Men vart tog pappa vägen? Jag fick inget svar på det vid det tillfället. Jag träffade honom sporadiskt, oftast i smyg för min mamma och farmor (jo hon var en stor bricka i spelet). Men jag saknade honom ofta. När jag sedan i vuxen ålder fick träffa honom, berätta för honom hur jag känt, och han berättade för mig hur han hade känt, så blev det en förlösande effekt. Min pappa har aldrig övergivit mig, han har alltid älskat mig, men de omständigheter som ”tvingade” honom att göra de val han gjorde då kan jag idag inte klandra honom för. Han gjorde allt han kunde, men med dåtidens hjälp som fanns att tillgå, så räckte det inte… Men han var tapper och försökte, och idag är jag stolt över min pappa!

Min pappa övergav inte mig… Han övergav den relation som han hade med min mamma. Han hade ingen avsikt att överge mig, men konsekvensen blev att, i och med att han övergav min mamma så ”straffades” han så det skulle så ut som han övergav mig med.

Jag har världens bästa pappa. Vi pratar inte så ofta dock, och träffas alltför sällan, men jag vet att jag alltid finns i hans tankar, och han finns alltid i mina tankar. Idag är jag vuxen, men när jag var mindre var det svårare. Saknaden var ibland bedövande.

Jag som förälder har som ansvar inför mina barn att aldrig få dem att sakna mig som förälder och att aldrig svika dem.

Jämställd manlighet?

Jämställd manlighet är ett motsägelsefullt begrepp! Bara orden manlighet och kvinnlighet skapar en polarisering mellan könen som befäster ojämställdheten. Och det är här problemen uppstår enligt min mening. Det går inte att prata om manligt och kvinnligt, OCH samtidigt vara jämställd. Pelle Billing släppte i dagarna sin bok Jämställdhetsbluffen och den finns att beställa här: http://www.pellebilling.se/bestall-min-bok-har/
Jag har själv ännu inte läst boken, och kommer beställa den så fort jag får möjlighet, men han pekar på en viktig sak som jag vill betona. I jämställdhetsdebatten glöms mannen bort, och det som kan anses vara ”mansfrågor”. Just att vi använder uttryck som manligt och kvinnligt beteende gör att vi i jämställdhetsdebatten placerar in de beteenden som negativt inverkar på jämställdheten till ett specifikt kön, och då i de flesta fall det manliga. Hur är det möjligt?

Vad är det som är manligt och kvinnligt?
Här har vi vårt kulturella och sociala arv att skylla. Olika typer av beteenden har genom tiderna generellt titulerats manliga eller kvinnliga. Jag kan räkna upp ett antal beteenden, och ni som läsare kan enkelt placera in dem som manliga eller kvinnliga:
Aggressiv, kärleksfull, öm, hotfull, ansvarstagande, handlingskraftig, bestämd, vårdande, förstående, egoistisk, altruistisk, stark, svag, utåtagerande, känslosam, dominant… Jag kan göra listan lång… Gör två kolumner, en manligt och kvinnligt, och placera in de beteende jag precis nämnt under dessa rubriker. Eller? Ska ni verkligen göra det? Fundera?

 

 

Vad jag radade upp var MÄNSKLIGA beteenden! Beteenden som inte har något som helst att göra med vilken könstillhörighet man har. Men vi har en vana att placera in vissa beteenden som manliga och kvinnliga, och det försvårar jämställdhetsdebatten. Man får absolut inte tro att beteendena är genetiskt betingade. Däremot finns det genetiska skillnader mellan könen, det går inte att förneka. Dessa skillnader måste accepteras men inte förstärkas. Den mest uppenbara skillnaden är att kvinnor har den underbara förmånen att bära barnet i sin kropp i nio månader, vilket många av oss män som är föräldrar gärna också hade få gjort. Men det är också en skillnad som gärna förstärks och används mot mannen, just därför att han inte burit i sin kropp. Vi som män uppmanas dela föräldraledigheten, men vi kan inte rent biologiskt dela graviditeten. I det här fallet är sjöhästar mer jämställda än oss människor.

Egentligen skall man prata om icke-manligt och icke-kvinnligt. Fundera på vad ett icke-manligt beteende är, och vad ett icke-kvinnligt beteende är? Är en kvinna icke-manlig och vice versa?

Som svar på rubriken säger jag att jämställd manlighet är att vara kvinnlig, och att en kvinna visar manlighet!

Föräldraskap, uppfostran och jämställdhet

Jag har en tonårsdotter, med allt vad det innebär. Jag har också en tvåårig son, med allt vad det innebär. De båda är i åldrar som kan vara smått påfrestande på mig som förälder. En tonåring som håller på att frigöra sig från sina föräldrar, och tar sig egna friheter. En tvååring som testar gränserna i sin iver att utforska allt och lära sig mer. Nog kan det uppstå konflikter mellan mina barns vilja och vad jag anser vara bäst för dem. Fullt naturliga och nödvändiga konflikter, som är en enormt viktig del i deras uppfostran. För nu ska jag prata om barnuppfostran och jämställdhet, inte bara mellan mannen och kvinnan, utan också mellan föräldrarna och barnen.

I Danmark, Sverige och Norge (och även i många andra länder) kan man inte diskutera barnuppfostran utan att nämna Jesper Juul, den danske familjeterapeuten som på 90-talet fick en enorm genomslagskraft med sin bok Ditt kompetenta barn. I den boken gjorde han upp med med gamla värderingar och normer kring barnuppfostran, som fram till dess byggt på auktoritet. Han förespråkade en icke-auktoritär uppfostran byggd på jämställdhet. Tyvärr har hans idéer i vissa fall övertolkats och missbrukats. Hans syn på jämställdhet var att barnens vilja har lika stort värde som föräldrarnas vilja, och skall därmed respekteras på samma sätt. Vi som föräldrar måste respektera barnens vilja, men vi behöver nödvändigtvis inte tillgodose deras vilja. Övertolkningen kunde resultera i att barns vilja fick ta överhand, och den uppfostran som de fick byggde nästan uteslutande på deras egen vilja. Föräldrar undvek att ta konflikter för att inte underställa sina barn sina barn sin ”auktoritet”. Men det var inte riktigt så Jesper Juul menade. När det gäller missbruket av hans idéer så berör det den påstådda skillnaden mellan mannen och kvinnan i föräldraskapet, där mannen står för det auktoritära, som han i sina teorier tar avstånd i från. Här har de som missbrukat hans teorier polariserat det manliga och kvinnliga föräldraskapet, vilket inte alls var hans avsikt. Snarare förespråkade han ett jämställt föräldraskap också mellan könen, där deras viljor och åsikter ska få ha lika stort värde som barnens.

Förmågan att känna sitt barn, respektera barnet, lyssna på barnet, känna empatiskt med barnet och kunna kommunicera med barnet sitter inte i könet och är inte genetiskt. Det är en socialt betingad inlärning hos oss som föräldrar, helt könsneutral. Det är vårt sociala arv och förmåga, som vi som föräldrar är skyldiga att förmedla till våra barn.

Men jämställheten då? Hur är det med den? Hur jämställda är män och kvinnor i sitt föräldraskap?
Den kunde vara bättre… Ser man på hur många pappor som tar ut sin föräldraledighet så är den fortfarande skamligt låg även om siffrorna pekar uppåt. Jag tror heller inte det är en bra politik att tvinga pappor att vara hemma med sina barn, utan det ansvaret måste de själva känna att de har. Jag var föräldraledig med min dotter halva tiden, och det var en fantastiskt tid. Ingen karriär världen skulle kunna ersätta den tiden.
Samhället, i form av politiker, arbetsliv, myndigheter och organisationer förespråkar jämställdhet mellan kvinnan och mannen även när det gäller föräldraskapet, men tyvärr haltar det en hel del. Fortfarande bedöms mamman som den mest lämpliga att uppfostra barnen i många fall, baserat på de fördomar som Jesper Juul förkastade.

Här brister fortfarande jämställdheten…. Än en gång, vår förmåga att respektera våra barn, känna barnet, vara empatisk, och kunna kommunicera, sitter inte i våra kön, utan bara i våra huvuden. Likafullt, de gamla fördomarna lever kvar i vårt rättssystem (Föräldrabalken och Socialtjänstlagen), socialtjänsterna runt om i landet, och inte minst bland kvinnojourerna.

Ja, jag är man, och jag uppfostrar mina barn efter mina sociala värderingar, mina egna erfarenheter från min egen uppfostran av min mamma, och vad jag själv lär mig av mina barn. Hade jag varit en kvinna hade jag uppfostrat dem likadant!

Ja, jag är kvinnlig

Och jag är stolt över att kunna vara det, i det som anses vara kvinnligt. För det är just vad det är, en norm som lever kvar i samhället om vad som är kvinnlighet och manlighet. Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg i denna kategori, så har detta inget med könet att göra.

Här är min tankar om detta, och dessa är inte på något sätt vetenskapligt grundade, utan bara baserat på min erfarenheter.

För det första, jag lever ensam med en tonårsdotter varannan vecka och en två-åring en dag i veckan. Det är mitt liv som deltidsförälder. Jag är pappa till mina barn, men det är enbart ett epitet jag har som mina barn använder för att skilja oss föräldrar åt. Här kommer det här med manlighet in… Jag är lika mycket mamma till mina barn då de är hos mig, för det finns bara jag här. Jag för göra alla sysslor som är kopplade till hushållet och omsorgen om barnen själv. Tvätta, städa, handla och laga mat, tjata och gnata på en tonårsdotter som vägrar gå och lägga sig en vardagskväll, trösta en två-åring som inte får som han vill, byta blöjor, läsa godnatt-sagor, uppmana tonårsdottern att göra sin läxor, läxförhör, leka med en energisk två-åring, lyssna på tonåringens tankar, plocka upp utspridda kläder, samla ihop leksaker som ligger i hela lägenheten och, sist och inte minst minst, försöka hitta lite egen tid. Detta är min vardag när barnen är hos mig, och det är allt annat än vad vi beskriver som manligt, eller manlighet. Men jag ÄLSKAR min vardag med barnen! Det är den bästa tiden som finns, och jag är absolut mer kvinnlig än manlig i dessa fall. När jag inte har barnen kan jag nog bli mer manlig… Lata sig, göra det jag känner för, spela spel, jobba onormalt mycket, kolla på sport… Och det är de absoluta fördelarna med att vara deltidsförälder. Jag får möjligheten att utveckla båda min sidor lika mycket, men var för sig.

Mamma och pappa, kvinnlig och manlig, kvinnlighet och manlighet… Bakom dessa ord ligger egenskaper, och det är väldigt lätt att man bara utifrån könet tillskriva dessa egenskaper en person. Många av dessa egenskaper baseras på vårt kulturella arv och fördomar. Bara för att jag har mitt kön tillskrivs jag egenskaperna som tillhör pappa, manlig och manlighet. Det är många gånger jag har blivit upprörd över att höra att hur fantastisk jag är över hur jag tar hand om mina barn. Visst blir jag glad över att höra det, men hur många mammor får höra samma sak? Jag, som man, förväntas inte, traditionellt sätt, att ha en mammas egenskaper och blir uppmuntrad och beundrad för att ha det. Jag förväntas heller inte att vara ödmjuk, empatisk och ha stark impulskontroll, vilket krävs av mig som förälder. Tänk er det motsatta, en mamma som beter sig manligt… Vilken respons skulle hon få från sin omgivning?

För mig ligger manligheten i att erkänna sin kvinnlighet! Jag är en tänkande, kännande individ, förvisso med ett kön som råkar vara en penis (jag har inte själv valt det könet, det bara blev så), men att säga att jag är manlig eller kvinnlig är att skala av min egen identitet. Min identitet ligger inte i könet, utan i det sociala arv jag har fått. Att jag sedan råkar vara en man är en omständighet jag själv inte kan rå för.

Väl mötta igen

Föräldraskap och samarbete

Detta inlägg är en annan vinkling av livet som deltidsförälder innebär, än det förra i samma kategori. För er som ännu inte läst det inlägget, rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare: https://nkajrup.wordpress.com/2012/09/16/foraldraskap-och-makt/

Att vara deltidsförälder kan ha sina fördelar. De problem som jag beskrev i mitt förra inlägg i ämnet är relativt sett sällsynta. Det är knappt 10% av separationer med barn som leder till tvist, i övriga fall löser föräldrarna det på egen hand, och det är mycket goda siffror.

Vad är det då som gör att föräldrar som separerar kan lösa dispyter och undvika tvist på egen hand?

För det första handlar det om att båda föräldrarna ser barnets behov var sig, utan att väga in sina egna behov. För det andra handlar det om att man är införstådda med att det handlar inte om makt, utan om att samarbeta. Barn mår bäst av att leva med föräldrar som kan samarbeta, och inte bråkar.

Ett bra samarbete bygger på en god kommunikation. Man behöver inte alltid dela åsikterna, men det är viktigt att åsikterna framförs. Jag beskrev i mitt förra inlägg om härskartekniker som ett sätt att utöva makt över en annan, och att motvapnet till detta var bekräftartekniker. Ett fungerande samarbeta baseras helt på bekräftarteknikerna.

Jag är deltidsförälder till en dotter där det finns ett mycket gott samarbete, och konflikterna hanteras på ett konstruktivt sätt mellan oss föräldrar, och mycket bygger på de fem bekräftarteknikerna. Härskarteknikerna bygger på exkludering och kontroll, medan bekräftarteknikerna bygger på inkludering och samarbete.

Den fem bekräftarteknikerna

Jag vill här dela mina erfarenheter om hur bekräftarteknikerna används i föräldraskapet. Det är på inget sätt vetenskapligt, utan är enbart baserat på min egna tankar och hypoteser. Och jag blir själv förvånad över att det i många fall handlar enbart om sunt förnuft!

1. Synliggörande

Man tar till sig förslag från den andra och accepterar dem utan kompromisser. Det är inte i alla fall som detta går, men man strävar efter det.

2. Respekterande

I motsatts till förlöjligande som ingår i härskartekniken, så ser man till individen och personen egna åsikter, snarare än andras som berör samma sak. Här visar vi empati, och säger ”att jag förstår hur du tänker”, även om man inte delar tanken. Man tar till sig och lyssnar.

3. Informera

Denna är självklar! Man berättar allt, hellre för mycket än för lite. Man skickar bilder via e-post eller MMS hej vilt mellan varandra. Skälet är, man vill dela upplevelsen med den andra som barnet älskar lika som den älskar en själv.

4. Dubbel belöning

Om den andra föräldern gör något riktigt bra, säger man inte bara hur mycket man uppskattar det, utan man uppmuntrar också att fortsätta göra samma sak. Egentligen skulle jag vilja benämna denna teknik uppmuntran.

5. Bekräfta rimliga normer

I föräldraskapet handlar detta väldigt mycket om att se och dela barnets sociala situation, och respektera de återkoppling man gemensamt får därifrån. Utvecklingssamtalen är ett mycket klassiskt exempel. Om barnet inte uppfyller målen i några avseende, är det inte bara EN förälders fel, och man har goda insikter om det och tar ett gemensamt ansvar.

Samarbete bygger på att kommunicera med, respektera och förstå den andra föräldern. Faller någon av dessa delar bort leder det inte till något bra samarbete.

Jag kan ärligt säga, att jag gör allt för att kommunicera, respektera och förstå min barns andra föräldrar, och lyckas bra med min dotters mamma. Jag önskar det kunde vara detsamma med sin sons mamma, för det skulle han må bäst av.

Väl mötta igen!

Ja, jag är en man!

Okej, jag erkänner… Jag är en man… Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas över det. Men jag har en tid, sedan jag separerade från min före detta fru, och min dotters mamma, funderat på vad det egentligen innebär. Under denna kategorin, manlighet, kommer jag dela med mig lite av mina funderingar, och det här blir mitt första inlägg i detta ämne.

Det första utmärkande som gör mig till man är det uppenbara som syns utanpå. Jag har en penis! Och för mig är det faktiskt det enda som utmärker mig som man. Eller andra egenskaper och beteenden är socialt inlärda hos mig, och den som lärt in det mesta av hur jag är som person idag är min mamma, och hon är kvinna!

Bilden av mannen har förändrats under ett par generationer, från att gå från vara familjeförsörjaren, chefen och den socialt aktiva till att vara en jämställd person med kvinnan i familjen, arbetslivet och i andra sociala sammanhang. Det var inte länge sedan en av mannens uppgifter i familjen var att bestraffa barnen i uppfostringssyfte när han kom hem från arbetet. Barnen fick höra: ”Vänta till far kommer hem!” Och då visste barnen att de skulle få någon form av bestraffning. För mig är det en orimlig tanke att kunna göra så, men ni som är i min föräldrageneration eller äldre (dvs födda på 50-talet eller tidigare) kan nog känna igen det. Visst förekommer liknande idag, men inte alls i samma utsträckning som då.

Min bild av mannen idag är att den är mångt i mycket som en kvinna är. De sociala skillnaderna mellan mannen och kvinnan har blivit mindre och mindre, i och med det omfattande jämställdsarbete som gjorts. Det som tidigare beskrevs som ”manlighet” var socialt betingade beteende, som man idag sällan ser. Men i vissa fall lever vissa fördomar kvar, vilket jag i senare inlägg kommer att komma in på.

Det går inte att undvika att nämna motsatsen till manlighet, och det är kvinnlighet. Medan det manliga står för det starka, bryska, och bestraffande, står kvinnligheten för det varma, ödmjuka och kärleksfulla. Men manligheten och kvinnligheten till hör inte könen man och kvinna, det är egenskaper av beteenden, som man olyckligtvis satt genus på. Det som i mycket styr våra beteenden är vårt sociala arv, men också hormoner, framför allt i detta sammanhang, östrogen och testosteron. Och vi har alla, oavsett man eller kvinna dessa hormoner, men olika mycket.  Produktionen av hur mycket av de olika hormonerna styrs till viss del av situationen och betingelserna vi som individer befinner oss i. Den sociala interaktionen mellan individer är en viktig del i vår hormonproduktion. Eftersom båda könen har dessa, som vi tillskriver som mans- och kvinnohormoner, så kan dessa gör en man kvinnlig och en kvinna manlig, så då hör det inte längre till könet. Till exempel minskar produktionen av östrogen hos en elitidrottande kvinna under kraftig träning, och istället ökar testosteronproduktionen eftersom det är prestationshöjande. Följden blir att mensen till exempel uteblir för dessa kvinnor, men de är fortfarande kvinnor. Männens östrogenproduktion ökar och testosteronproduktionen minskar då de är med sina spädbarn, men de är fortfarande män för det. Det här var exempel på extern stimula av hormonproduktion som män och kvinnor utsätts för, och det gör vi dagligen, och vi som individer, oavsett man eller kvinna, väljer i de flesta fall vilken stimuli vi vill utsätta oss för.

Jag är manlig när jag behöver vara det, och kvinnlig när jag behöver vara det, men jag är fortfarande man.